När ordet knyter oss till livet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-09-20
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vi kan skapa hur många teorier och ideologier som helst, men människan söker mening”, säger författaren Kerstin Ekman. Berättelsen är meningsskapande, fortsätter hon.
En scen, ett bord, tre kvinnor. Jag är på bokmässan och lyssnar till ett samtal mellan prästen Margareta Brandy Cöster, som skrivit en avhandling om Selma Lagerlöfs lutherska livsförståelse, bibelvetaren Lina Sjöberg, som studerar Sara Lidmans användning av Bibeln, och Kerstin Ekman.
”Att uppfatta allt mänskligt” är rubriken för samtalet. I Bibeln liksom i litteraturen är det berättelsen om människorna som knyter oss till livet, inte trossatserna eller dogmerna. Ordet är livgivande.
För Luther är ordet det centrala, inte traditionen, kyrkoorganisationen eller det moraliska levernet. Även om frambäraren av ordet är bristfällig räcker ordet för att väcka tro. Ordets etik är relationell. I berättelsen om medmänniskan ser jag hennes behov – min nästas ansikte kallar mig till ansvarstagande, som Lina Sjöberg uttrycker det.
”Hur ser egentligen vår gemensamma berättelse ut i dag?” undrar Bengt Söderhäll från Stig Dagermansällskapet när jag besöker hans monter. Är det ens möjligt att tala om en gemensam berättelse i en värld som nu delas upp i onda mot goda? tänker jag. Efter 11 september är det polariseringen och uppdelningen i ”vi och de” som råder, snarare än det gemensamma berättandet som skapar förståelse för varandra.
Efter en valrörelse med ett politiskt språk som tagits över av reklammakare och pr-byråer känner jag ett oändligt behov av att åter finna det berättande språket, det mänskligt mustiga och levande. Ett språk där människan tar gestalt, inte systemen.
Jag läser en fantastisk avhandling om Stig Dagermans författarskap – ”Friheten meddelad” av Lotta Lotass (Aftonbladets litteraturpristagare). Dagerman såg skrivandet som ett brobygge mellan honom själv och läsaren. Litteraturen skulle vara ett aktivt samtal. Häri ligger både en estetik och etik. Det gäller att involvera läsaren i ett förhållningssätt till livet. Dagerman ville befria läsaren och medvetandegöra henne om en ”likhet inför livet”, vars grundstenar heter solidaritet och förlåtelse.
För Dagerman liksom för en annan av mina favoritförfattare, Lars Ahlin, är texten kommunikation. Ordet är inte skapat utan skapande. Hos både Dagerman och Ahlin sker mötet med läsaren i skärningspunkten mellan det politiska och det existentiella. Det är det djupast mänskliga som berättas och som fordrar vårt gensvar i solidariskt handlande gentemot nästan.
Demokrati är ett samtal. Till dess kris hör att berättelsen om människan har ersatts av teknokrati och ekonomism. Ordet blir stumt och uteslutande.
”Vem av våra politiker har mest människokännedom?” frågar författaren och Ahlinkännaren Gunnar D Hansson i ett hastigt möte över en bokdisk.
Jag vet inte.
Jag vet bara att just den frågan borde den politiska journalistiken ställa.