Styr upp polisen – eller sluta pladdra
25 MARS 2014. FÖRSVARET OCH POLISEN.
Vi springer runt i skogen och skriker pang, pang”·
Nedskärningarna i försvaret har gått så långt att det inte längre finns pengar till övningar och ammunition. I söndagens ”Agenda ” i SVT berättade soldaten Emelie Ljungqvist att man i stället får springa omkring och låtsasskjuta på varandra.
Jag skrattade högt i soffan när jag såg inslaget, det var så absurt.
Men det är ju inte roligt egentligen.
Det talas mycket om bristen på konflikter i politiken. Om att partierna ligger för nära varandra.
Det är en viktig diskussion. Men den döljer något annat. Nämligen det faktum att regeringen i dag misslyckas med statens allra mest grundläggande uppgifter. Att sköta det som nyliberaler brukar kalla nattväktarstaten, medborgarnas yttre och inre säkerhet.
För ett par veckor sedan ordnade tidningen Veckans Juridik en debatt med riks-dagens alla partier. Det handlade bland annat om polisens förmåga att klara av vardagsbrottsligheten.
”Det är katastrofdåligt. Vi har utsett fel personer och haft dålig styrning”, sa Folkpartiets rättspolitiske talesperson, betongliberalen Johan Pehrsson.
”Jag blir nästan positiv till ministerstyre – för det är vad den här myndigheten skulle behöva”, sa Kristdemokraternas Caroline Szyber.
Nu talar vi alltså inte om några arga röster i opposition, utan om centrala företrädare för Alliansen som betygsätter landets viktigaste myndighet. Efter åtta år vid regeringsmakten.
De senaste årens nyhetshändelser stärker knappast bilden av polisen som en välskött verksamhet i medborgarnas tjänst. Revaprojektet ledde till omfattande demonstrationer runt hela landet. Skånepolisens olagliga register över romer utreds nu av JO. Det nazistiska mordförsöket mot demonstranter benämndes först bunkaslagsmål av Malmöpolisen, vilket väcker allvarliga frågor om omdöme och kompetens.
Bortom de skandaler som nått medierna finns ännu mer besvärande statistik.
Sedan år 2000 har Sverige fått 4 000 nya poliser. Under samma period har resurserna till polisen ökat med många miljarder.
Men pengarna ger allt sämre resultat.
Sedan 2006 har andelen brott som klaras upp sjunkit från 18 till 16 procent. Av 6 000 anmälda våldtäkter blir bara några hundra dömda för brottet.
Allt mer resurser pumpas in i en uppenbart icke fungerande myndighet som regeringen varken klarar att styra eller reformera. Bra pengar kastas efter dåliga, och förtroendet hos allmänheten sjunker som en sten. I Dagens Industris förtroendemätning i januari var det just i kategorin lag och ordning som Moderaterna rasade allra mest.
Som god tvåa kom försvaret.
Det är inte konstigt det heller. Sverige kan försvara sig i en vecka, sa ÖB Sverker Göranson förra året. Men det gäller inte i dag, utan först 2023, när den nya försvarsorganisationen är på plats. Givet att regeringen skjuter till pengar till den kraftigt underfinansierade reformen.
Moderaternas väljare består inte längre bara av Östermalmstanter och pensionerade officerare. Att skära ner på försvaret har på kort sikt varit politiskt ofarligt. Och eftersom Beatrice Ask är så lojal mot Reinfeldt har hon fått sitta kvar som ansvarig för polisen år efter år, trots kaoset.
Reinfeldt och Borg tror att de vinner på en valrörelse där konflikterna i politiken suddas ut, då valet handlar om regeringsduglighet.
Men de glömde något. När Ryssland invaderar Krim och nazister mobiliserar vill väljarna nog gärna ha ett fungerande försvar och en polismyndighet de känner förtroende för.
I åtta år har Borg och Reinfeldt tjatat om regeringsduglighet. Samtidigt har man grundligt misskött statens mest grundläggande funktioner.
”Ansvar” var ordet.
Det är nästan ironiskt.