Inför döden ser vi det stora i det lilla
I torsdags i förra veckan kom de svenska journalisterna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed äntligen hem från Syrien, efter att ha varit kidnappade
i 46 dagar. Vi drog alla en suck av lättnad. Det var nog få som hade vågat hoppas på ett lyckligt slut.
När tv visar familjernas återförening slår det mig hur det vardagliga lyfts fram. På frågan vad de längtat efter mest, svarade de – att äta mat med familjen, natta barnen och skruva upp hyllor.
När vi står inför döden så inser vi att det är i det lilla – i vardagens små banala sysslor – som hela livet och människovärdet ryms.
Jag kliver ut från tunnelbanan och börjar vandra hemåt. Nattluften är kall. Jag drar upp axlarna och känner hur jag spänner mig i hela kroppen. Vinterkylan är ansträngande.
I Mellanöstern är det också vinter, det sägs att det är den svåraste på många år. Regionen har drabbats av snöstormar och skyfall. Den stränga kylan slår framför allt mot människorna på flykt från Syrien.
Barnen. Jag tänker genast på barnen. Vad äter de? Vem ser till att de som saknar föräldrar håller sig varma? Vem tröstar dem och säger att allt kommer att bli bra?
Kommer det någonsin att bli bra? Jag frågar en vän från Syrien som jag nyligen lärt känna, hon säger genast till mig på skarpen.
– Vi måste fortsätta tro på framtiden annars blir vi passiva.
Jag skärper mig och försöker fokusera på något konkret att göra.
Sen något år tillbaka är vi ett allt större gäng som samlas i köket hemma hos varandra. Många är exilsyrier som varit verksamma författare, journalister och poeter. En del har erfarenheter av regimens fängelseceller.
Vi är syrier, svenskar, kurder och halvpalestinier. En del är ateister, andra är muslimer eller kristna. Men en sak har vi gemensamt. Vi vill se ett fritt Syrien.
För tre år sedan sprejade några barn regimkritiska ord på en vägg i staden Daara, vid den syriska gränsen till Jordanien. Barnen arresterades av säkerhetspolisen.
En hel vecka satt de anhållna på den lokala polisstationen. När föräldrarna fick tillbaka sina barn var de misshandlade och hade brännmärken i huden. Naglarna hade ryckts bort. Människorna i Daraa skrek ut sin vrede och sorg på gatorna, vilket tände revolutionen.
Jag tänker på den händelsen när jag hör Niclas Hammarström och Magnus Falkehed berätta om sina drömmar om den lilla vardagen som höll hoppet vid liv i källarhålan i Syrien. Det var precis det som berövades familjerna i Daraa.