Trump sätter fingret på vår tids lögner
13 mars 2016. USA-valet
För en vecka sedan hade Donald Trump ett valmöte där han bad alla församlade att höja sin högra hand och svära honom trohet.
Hmm, höjda händer på massmöten med en populistisk demagog. Det känns igen på något sätt.
Vad beror Trumps framgångar på? Längtan efter en stark man och enkla svar? En motreaktion mot pengar i politiken?
Ja, garanterat allt det där.
Frågan är dock om det inte också handlar om något annat. Nämligen det enkla faktum att det finns något i Trumps politiska budskap som väljarna håller med om.
I veckans primärval i Michigan vann Bernie Sanders stort och oväntat mot Hillary Clinton och Donald Trump krossade allt motstånd.
Valresultatet är intressant eftersom Michigan är en delstat som förlorat många arbetstillfällen när jobben flyttat utomlands. Både Trump och Sanders har just frihandelskritik som en del av sitt politiska budskap.
Handlar inte alla stora politiska konflikter i vår tid egentligen om globaliseringen? Oavsett om vi pratar om migration, robotisering, klimatförändringar. Eller ökad ojämlikhet.
I såväl Europa och USA har ekonomer och politiker förespråkat frihandel i decennier. Den sades gynna alla. Okej, några skulle bli tillfälligt förlorare när just deras jobb försvann men sen skulle de få ett nytt och alla bli rikare.
För att sammanfatta.
Nu blev det inte riktigt så. I USA har medelklassens löner stagnerat och andelen låginkomsttagare som andel av arbetskraften har ökat. Löneandelen av USA:s ekonomi har sjunkit kraftigt de senaste 40 åren. De som äger kapital blir allt rikare, de som ska leva på sitt arbete får en mindre andel av välståndet.
Dessutom verkar det som om nackdelarna med frihandel kraftigt har underskattats.
De senaste decennierna har Kina blivit en motor i världsekonomin. Man har tagit rollen som en global fabrik för varor som skor, leksaker kläder och elektronik. 2001 blev Kina dessutom medlem i världshandelsorganisationen WTO.
I en ny forskningsrapport, ”The China Shock”, framgår att effekten för amerikanerna av handeln mellan USA och Kina blev mycket mer negativ än vad som förutspåtts. Nivåerna på arbetslöshet i branscher där jobben försvunnit blev bestående och höga, dock utan att nya arbetstillfällen uppstod någon annanstans. De som fick betala priset var främst låginkomsttagare, som många år efter att de blivit arbetslösa fortfarande hade kraftigt sänkta inkomster.
(I Kina ledde handeln till kraftigt ökad nivå på levnadsstandard och lägre fattigdom för miljoner människor. Kineser får dock inte rösta i amerikanska presidentval.)
Det blev helt enkelt inte så som ekonomerna trott och politikerna lovat. Det blev mycket sämre.
Ibland talar vi om frihandel som om det bara finns två positioner – för eller emot.
Den hållningen är en lögn.
Ökad handel leder i de flesta fall till ökat totalt välstånd. Men frågan ”för vem?” måste alltid finnas med.
För detta är den bortglömda delen av det skolböckerna lär ut: frihandel behöver kombineras med kraftfull fördelningspolitik om man vill undvika att stora grupper ska bli absoluta förlorare.
Det har den inte gjort i USA. Tvärtom.
Precis som den amerikanske ekonomen Paul Krugman skrev i veckan, så sätter Trumps och Sanders valkampanjer fingret på något centralt: det faktum att ekonomernas och politikernas försvar av frihandel är ohederlig. De överdriver fördelarna, underdriver riskerna och glömmer systematiskt att berätta om förlorarna.
Detta i sig göder besvikelse och politikerförakt.
Samtidigt som globaliseringen skapat tydliga vinnare och förlorare räknat i pengar pågår något annat.
De senaste decennierna har västerländska samhällen blivit allt mer liberala när det gäller exempelvis kvinnors
rättigheter, HBTQ-frågor och mång-kultur. Men alla är inte med på tåget.
I USA tycker väljarna allt mer olika om den här typen frågor. Skiljelinjen går tydligt längs klass, kön och ålder där äldre, män och lågutbildade är mer konservativa.
Den här klyftan har det republikanska partiet – liksom partier som Sverigedemokraterna – systematiskt utnyttjat och förstärkt.
Resultatet är, som statsvetaren Pippa Norris skrev i Washington Post i veckan, en stark kulturell backlash mot allt mer liberala värderingar. Reaktionen som bäddar för auktoritära populister som Donald Trump.
Sammanfattningsvis: de senaste decennierna har många i USA halkat efter, trots att löftet var att globalisering och frihandel skulle leda till motsatsen.
Kombinera det med en finanskris som krossade ekonomin för många i arbetarklassen – och där det politiska systemet såg till att rädda bankerna medan vanligt folk fick betala.
Lägg slutligen till en känsla av förlust av viktiga värden hos just dessa väljargrupper.
Donald Trump har inga svar. Han ljuger och är farlig.
Men han är tyvärr inte dum.
Och det är inte amerikanska väljare heller.
Däremot är många väldigt besvikna.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.