Välfärdens pengar luktar faktiskt inte
Kommunerna behöver varenda krona
Den senaste veckan har ingenting varit sig likt i svensk politik, och det känns riktigt bra.
I måndags kallade de fyra partierna bakom regeringen till presskonferens för att berätta att vårbudgeten kommer att innehålla ytterligare fem miljarder kronor till kommuner och regioner. Ett nödvändigt besked i sak, men också en politisk manöver för att återta initiativet från oppositionen.
I dag kom motdraget. Moderaterna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet har enats om att höja budet med ytterligare två och en halv miljard. Sverigedemokraterna vill vara med, om inte annat så för att sätta käppar i hjulet för Löfven.
Därmed finns det en majoritet för miljarderna i riksdagen.
Friåret får betala
Notan har man tänkt betala genom att bland annat ställa in den nya varianten av friår, utvecklingsledighet. I sanningens namn är det nog bara miljöpartister som verkligen beklagar det.
Vi skulle kunna skriva om oheliga allianser och om brist på konsekvens. Det som händer i riksdagen just nu är snarare resultatet av politiskt spel än av hållfasta politiska prioriteringar.
Vi skulle också kunna skriva om att Sverigedemokraterna får inflytande eller att budgetdisciplinen - somliga politiker älskar det ordet - kommer att försämras.
Äntligen talar de om välfärd
Men vi skriver inte det. Sakfrågan handlar nämligen inte om det. Den handlar om personal i förskolor och hemtjänsten, och om vårdplatser och lärare. När den politiska debatten äntligen siktar på de sakerna kan det faktiskt inte vara dåligt.
Att välfärden i längden inte kan vara beroende av partipolitiska krumbukter i riksdagen och att sju och en halv miljard långt ifrån räcker för att säkra en acceptabel åldringsvård eller bra skola är en annan sak.
Riksdagen vill ha mer pengar till välfärden. Stefan Löfven och Magdalena Andersson borde ta tillfället i akt. Höj budet till tio miljarder.