Äntligen talar de om välfärd
Svensk politik har fått den ny dagordning
Det kan ha hänt något i svensk politik. Inledningen av dagens partiledardebatt lät inte riktigt som de flesta politiska diskussioner har gjort de senaste åren.
Visst, Ulf Kristersson lyckades i sitt inledningsanförande väva in invandringen som en orsak till i stort sett allt från bidragsfusk till bomben på Östermalm. Och Jimmie Åkesson deklarerade - precis som vanligt - att landet är fullt.
Ändå handlade debatten faktiskt i huvudsak om någonting annat, välfärden och tryggheten. Moderaternas och Vänsterpartiets olika initiativ om nya akuta pengar till kommunerna håller tillsammans med rapporterna om kommunala nedskärningar på att skriva om dagordningen.
Välfärden måste finansieras
Det är verkligen inte dåligt. Diskussionen om hårdare tag och pengar till polisen har varit nödvändig. Men när kommunerna tvingas spara och Sverige sviker räcker det inte med fler uniformer på gatorna. Då borde både de kommunala verksamheterna och de nationella trygghetsförsäkringarna diskuteras och finansieras.
Det behövs mer pengar till skola, vård och omsorg, men också för att sjukförsäkringen, a-kassan och den personliga assistansen ska fungera.
"Betydligt mer" än moderaternas förslag om tre miljarder, som Stefan Löfven uttrycker det.
Och under betydligt längre tid än de månader den moderata extrabudgeten skulle verka, frestas man tillägga.
Kan inte vara dåligt
Att välfärden, kommunerna och trygghetssystemen hamnat i debattens centrum kan faktiskt inte vara dåligt, i alla fall inte för politiken eller Sverige. Vad det betyder för regeringen och socialdemokratin bestämmer man på många sätt själva.
Stefan Löfven talade i dag om att välfärden alltid går först. Det blir Magdalena Andersson som måste visa att det är sant. Och det gäller också om det betyder att knäppa samarbetspartier eller de egna partiaktivisterna på näsan när det gäller käpphästar och fixa idéer.
I dag deklarerade Ulf Kristersson att han vill ha ett extraval. Den mannens längtan till Sagerska palatset har inga gränser. Men att oron för välfärden och jämlikheten skulle föra en moderat till statsministerposten vore verkligen en ödets ironi.
Stefan Löfven och hans parti skulle kunna hindra det, bara genom att vara socialdemokrater.