Har du råd med julmat i Kristerssons Sverige?
Vid nyår sänks skatten för de med högst lön
Har ni tänkt på att vårt språk under kriser ofta går bakåt?
Som en klocka vars visare snurrar motsols. "Vandel" förekommer 11 gånger i Tidöavtalet. Ordet fanns visserligen redan i fornsvenskan och har haft sin nuvarande betydelse sedan 1621. Men hur många visste ens vad det betydde?
Vi vänder, förvandlar och vandrar - alla besläktade ord - men vem sa "vandel" i kön till korvkiosken innan Tidöavtalet?
Under pandemin pratade vi på samma sätt om "farsot". Ett urgammalt ord som finns i texter sedan 1500-talet men som hade gått ur tiden.
Nu har jag hört flera personer nämna "dyrtid".
I Svenska Dagbladet beskrivs hur Norges regering får kritik för att inte bry sin om fattiga i "dyrtiden" och Rättvisepartiet Socialisterna rasar i en politisk pamflett mot "dyrtid och krisvinter".
Och dyrtiden är tillbaka.
I veckan hörde vi att inflationen ligger kvar på extrema nivåer, 9,5 procent. Priset på en kasse med de vanligaste matvarorna inför julen har ökat med 15 procent, från 3500 till 4000 kronor.
Och eftersom regeringen har svikit löftet om elstöd till hushållen innan jul vet barnfamiljer och pensionärer inte ens hur den egna ekonomin ser ut. Det blir en kall och fattig jul i många hem.
Samtidigt, och det sticker självklart i ögonen, så sänker regeringen skatten med 1400 kronor i månaden för alla med en lön på över 70 000.
Skattesänkningen, som antagligen eldar på inflationen ytterligare, beror på att skiktgränsen för vilka som betalar statlig skatt räknas upp. Detta försöker regeringen sälja som något "automatiskt" men som alla andra politiska beslut är det naturligtvis avsiktligt.
Varje statsråd och riksdagsledamot kan därmed räkna med rejält klirr i kassan efter nyår. Så grattis.
I Kristerssons Sverige delas stora skattesänkningar ut till vissa medan andra får fundera på om de har råd med julmat. Eller med elräkningen.
Ordet dyrtid går tillbaka på 1500-talet och ofta pratade man om hunger och dyrtid som ett begreppspar. De politiska konsekvenserna kunde vara stora. Dyrtid är uppbrottstid.
I Europa blev detta under 1900-talets första hälft brutalt tydligt. Ryska revolutionen handlade till stor del om bröd och utan hyperinflation i Tyskland och börskraschen 1929 hade nazisterna aldrig fått makten.
Men även i Sverige stod situationen och vägde. Under 1916 slog skördarna fel och under krigsvintern som följde blev läget riktigt illa. Inflationen steg snabbt. I mars 1917 gjorde folket i Ryssland uppror i vad som senare blev känt som Marsrevolutionen.
Sverige styrdes först av en konservativ regering under statsminister Hjalmar Hammarskjöld, i folkmun döpt till "Hungersköld". Men regeringen föll i mars efter ett bråk om försvarsutgifterna.
Den 16 april gick arbetarna i småländska Västervik ut i strejk. Först vandrade de fredligt till kommunens dyrtidsnämnd och krävde mer bröd än vad som tidigare delats ut. Men när inget bröd fanns gick de hungriga arbetarna istället till angrep mot handelsmännen som de anklagade för att sko sig på prisökningarna. Saluhallen i Västervik stormades.
Fyra dagar senare gick soldaterna i Boden, Sveriges tyngst befästa garnisonsstad, ut i strejk. Även de krävde mer mat.
Upproren slogs ner men händelserna i Västervik blev startskottet för det som gick till historien som Hungerkravallerna. I juni hade protesterna nått Gustav Adolfs torg i Stockholm. Det blev kaos på huvudstadens gator.
Hur nära var Sverige till revolution sommaren 1917?
Historikerna är inte överens. I Ryssland rådde revolutionsstämning och bland vänsterradikala grupper ville man gärna se en liknande utveckling i Sverige.
Men Socialdemokraternas och LO:s ledning sa blankt nej. ”Inget våld! Inga besinningslösheter!” var den kristallklara ordern från Hjalmar Branting.
Och rörelsen följde sina ledare.
I riksdagen fortsatte istället förhandlingarna om den rösträttsreform som högern motsatte sig och hösten 1917 tillträdde en ny regering under liberalen Nils Edén där även socialdemokraterna deltog. Ofta pekar man på just detta ögonblick som parlamentarismens genombrott i Sverige. Ett och ett halvt år senare, den 24 maj 1919, fattade riksdagen beslut om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män.
Så ser svensk tradition ut även i de svåraste av kriser. Förhandlingar och samtal - inte öppen konfrontation.
Medan andra länder kom ur dyrtiden i trasor samlade svenska politiker, fackföreningar och näringsliv i hop sig till de kompromisser som fortfarande lägger grunden för vårt land.
När vi nu lägger 2022 till handlingarna tror jag det finns lärdomar att hämta. De senaste åren har varit gräsliga - pandemi, krig och nu dyrtid. Det är som att man undrar vilken av apokalypsens ryttare som ännu inte dykt upp.
Hittills har den nya regeringens politik varit oerhört polariserande. Att man svikit sina löften om bland annat elstödet, lägre pris vid pump, slopad ISK-skatt och slopat amorteringskrav samtidigt som man sänker skatten rejält för de med högst inkomster splittrar landet.
Att matpriserna nu går upp och att vi sannolikt går in i en lågkonjunktur nästa år gör inte saken bättre. Även i dagens Europa är dyrtid ofta uppbrottstid och den politiska turbulensen och osäkerheten ökar nu i land efter land.
Men det finns en lång svensk historia att ösa ur. Vad är det unikt svenska sättet att möta en kris?
Jo, samförstånd och lyhördhet. Att befolkningen gemensamt lyfter de bördor som måste bäras. Även tuffa tider kan uthärdas om bara inte vissa får gräddfiler.
När Ulf Kristersson valdes lovade han att bli hela Sveriges statsminister.
Det är ett vallöfte han behöver anstränga sig betydligt mer än i dag för att inte bryta.