Fattigt utan Saab

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det har beskrivits som en såpa, och som ett förhandlingsspel. Men i verkligheten är cirkusen kring Saab och företagets anställda varken ett skådespel eller ett spel. Det handlar om framtiden för människor och om en viktig del av svensk industri.

I går tog den av allt att döma slut.

”Vi lägger ned Saab”, sa GM-chefen Whitacre till Reuters.

Det låter som ett klart besked.

Samtidigt förklarade hans vice vd att det fortfarande är fritt fram för nya spekulanter. Budskapet från Detroit är, precis som under det senaste ett och ett halvt åren, en smula kluvet.

Lojala till slutet

De anställda i Trollhättan har tvingats leva med det. De har fått leva med en offentlig debatt där deras arbete förtalats och de har fått stå ut med regeringspolitiker som avfärdat framtiden för företaget.

GM-chefen Whitacre lämnade sitt nedläggningsbesked i går. Maud Olofsson la för sin del ner Saab redan i februari.

Genom allt detta har företagsledning, fack och framför allt anställda fortsatt att arbeta, och att hoppas. De har förhandlat, och de har sparat. Och framför allt har de fortsatt att gå till jobbet.

En lojalitet som lönas illa, som så ofta.

Mycket tyder på att GM i verkligheten aldrig velat ge Saab chansen att få nya ägare. Det går att spekulera om motiven. Pengar, konkurrens och kontroll över tekniken är några förslag.

Makten finns långt borta

En sak är i alla fall klar. Fabriken på Stallbacka, och de anställda på Saab, finns alldeles för långt bort från makten i Detroit och Washington. Rösterna från Trollhättan har inte nått fram, Saabs framtid har överlämnats åt ett ovärdigt schackrande.

Lite mer förstärkning från den svenska regeringen hade kanske gjort skillnad.

Om nu nedläggningen, som det tycks, faktiskt genomförs är naturligtvis Saabs anställda förlorare. Det kommer att krävas betydligt mer än de pliktskyldiga insatser regeringen hittills utlovat för att stödja Trollhättan.

Alla förlorar om Saab läggs ner

Förlorarna finns också hos underleverantörer och deras anställda. Företagen som säljer till Saab varslar redan, och fler kommer att följa.

Men framför allt är det svenska samhället, och den svenska ekonomin, förlorare. För trots alla beskrivningar av industriproduktion som något från gårdagen är verkstadsindustrin avgörande för välfärd och välstånd i landet.

Det är inte – för att använda statsminister Reinfeldts ord – ”ett varumärke i en varumärkesportfölj” som läggs ner. Det är en exportindustri som levererat skatte- och exportintäkter.

Ett Sverige utan Saab blir ett fattigare land.

IP