Hatets språk leder oss i undergången
Vi vet förstås inte vem det var som dödade Khaled Idris Bahray och varför. Men den 20-årige mannen är död och även om alla mord förstås är tragedier så riskerar mordet på Bahray att bli något annat, något större.
Han var född i Eritrea. Han var svart. Han var muslim. Och han mördades i tyska Dresden, skådeplats för den senaste tidens allt större antimuslimska och främlingsfientliga demonstrationer.
I förra veckan samlades 25 000 personer i staden under den rasistiska Pegidarörelsens fanor och dagen därpå hittades Khaled Idris Bahray död.
– Han låg på rygg, blodet hade runnit ur näsan och munnen och det såg ut som om han hade försökt ta sig in genom dörren, säger en granne till tidningen The Guardian.
Tysk polis menar att Bahray dött efter att ha skurits och huggits våldsamt med en kniv.
Det behöver förstås inte hänga ihop.
Men vi vet att sedan de främlingsfientliga banderollerna - där man lånat språkbruk från nazismen - vecklades ut i Dresden så har antalet rasistiska brott ökat i och kring staden. Hakkorsklotter, sabotage, mindre attentat mot flyktingförläggningar, våld.
Enligt tyska dagstidningen Taz ska 50 personer i december ha gått från en Pedigademonstration till att ha stormat ett köpcentrum och misshandlat personer man uppfattat vara invandrare.
– Vi ser en tydlig ökning av främlingsfientliga brott över hela landet, har Holger Münch, chef för Tysklands federala kriminalpolis BKA, sagt till Welt am Sonntag.
"Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: De sväljs hela obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå", skrev den tyske litteraturvetaren Victor Klemperer i sin hemliga dagbok från Nazityskland.
Här skildrar Klemperer den kamp om språket som pågick i tysk offentlighet och på gatorna inför nazisternas övertagande.
Långt innan Joseph Goebbels propagandaministerium öppnat hade hatet mot judar och oliktänkande, mekaniskt och omedvetet, prånglats ut och malt sig in i människor. Ordens betydelser omformades, uttrycksmöjligheterna utarmades. Främlingsfientliga ord ledde till främlingsfientliga tankar.
Klemperer var övertygad om att språket formade den som använde det, och att språket kunde bana vag för de mest groteska saker.
Vad är det vi säger? Vad står det på våra banderoller när vi samlas till demonstration? Vad ropar talkörerna? Vad skriver våra politiska partier på sina affischer? Vad säger de i riksdagen? Vad står det i tidningen? Hur pratar vi om varandra?
I ett Europa där synagogor, moskéer, tidningsredaktioner och tältläger för fattiga attackeras kan det vara värt att tänka på.
Vi måste, varje dag, ta ansvar för vad vi säger och skriver.
Hatarnas språk ska inte få tillåtas forma det offentliga samtalet.
Vi vet hur det slutar.