Rapparna svettas när #MeToo når hiphopen
Tack Amie och Fanna för att ni säger sanningen
Det är sju år sedan MeToo exploderade i Sverige. Trots att en samtyckeslag kom på plats, fick rörelsen ett abrupt avslut.
De senaste åren har på många sätt känts som en backlash.
Nu vill kulturjournalisterna Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby ta MeToo vidare. I sin podcast “Amie och Fanna” frågar sig programledarna, efter sviterna av artisten Sean ”Diddy” Combs och fotbollsstjärnan Kylian Mbappé, i två avsnitt om hur det kommer sig att MeToo aldrig nådde den svenska hiphopscenen?
För de vet flera som borde fallit. Programledarna frågar sig om det är för att förövarna är rasifierade? Eller för att de är rättvisekämpar i andra frågor, typ Palestinarörelsen eller antirasister?
Bramme Sey och Ndow Norrby dissekerar varenda tanke som dyker upp. Som trygga storasystrar ger de svar på tal. Är det rätt att “outa” någon flera år senare? Ja, säger tjejerna, för varför ska frågan om kvinnovåld alltid prioriteras bort? Och nej, det är inte att spela SD i händerna att ”outa” en rasifierad man för en våldtäkt.
Programledarna valde även att öppna en anonym tipslåda om förövare på Instagram. Där fick de in namn på ett tjugotal rappare, varav en handfull var återkommande. Bramme Sey och Ndow Norrby väljer att inte återge några namn eller detaljer, men diskuterar mönstret de ser. De låter också tjejer som fallit offer få berätta sina historier, och hitta ett tryggt rum.
Jag tror att det journalisterna gör nu är att skapa ett MeToo 2.0. Ett MeToo som tar vid där 2017 slutade och fördjupar konversationen. Där vi påminns om vem en förövare är. Det vill säga en god vän, förebild och en framgångsrik rappare. Också.
I en fortsättning av MeToo önskar jag att vi även pratar om skyddsnäten runt förövarna. Alltså de personer som vet, men väljer att vara tysta. De som garvar åt hur bisarrt det är att den där kompisen alltid slajdar in i DM:en hos tjejer som är minst 15 år yngre. Eller som skålar med kollegan och ignorerar ”hysterikan” till exempel. Höhö.
I Frankrike har MeToo fortsatt år efter år, i bransch efter bransch. Senast i samband med Gisèle Pelicots rättegång, vars man drogade henne under flera år medan han lät okända män våldta henne. Nu vittnar franska kvinnojourer om att deras telefoner går varma med liknande berättelser. Fallet har väckt dolda minnen till liv.
Än vet inte Bramme Sey och Ndow Norrby vad de ska göra med vittnesmålen, men förhoppningsvis väcker deras podd liv i debatten igen. För givetvis ska också den svenska hiphop-scenen granskas. Alla branscher ska rannsakas, även den svenska mediebranschen skulle behöva en genomgång till.
Det finns män som darrar av tanken på ett nytt MeToo. Det är bra.
Men i ett 2.0 hoppas jag att vi även tar frågan till nästa nivå. Att vi granskar oss själva och varandra, samt gör vårt yttersta för att se till att det inte blir en kvinna till.