Högerns finansiering ser lite ut som penningtvätt
Kristersson vill bevara lobbyisternas svängdörrar
Ingen kan väl ha missat att Tidöpartierna vill lagstifta mot en av Socialdemokraternas viktigaste inkomstkällor - partiets lotter.
Delar av kritiken, som att S-lotteriet anlitade callcenter i Barcelona är fullt rimlig. Så kan inte arbetarrörelsen arbeta.
Men det är ändå ganska unikt i en västerländsk demokrati att en regering på detta sätt försöker slå sönder det största oppositionspartiets verksamhet.
Och själva lotterna är inte det enda regeringen ger sig på. Samtidigt utreder man metoder att försvaga fackföreningsrörelsen och har dragit åt tumskruvarna på i princip alla som kan kritisera eller granska dem.
Det nya mediestödet kommer att leda till en våg av nedläggningar. SVT har skrämts upp så att de knappt vågar granska regeringen och SD.
Dagens SVT skulle aldrig våga göra en motsvarande granskning som TV4 gjorde av SD:s trollfabrik. Den ängsligheten är ett allt större problem.
Folkbildningen har skurits ner dramatiskt, liksom folkrörelsebiståndet som engagerar tusentals gräsrötter över hela landet. Mandatperioden för universitetens styrelser halverades för att SD ska kunna få in en fot och en lång rad utredningar med auktoritär inriktning har tillsatts.
Mest uppmärksammad är sannolikt den kommande angiverilagen.
Samtidigt som regeringen på bred front angripit folkrörelser, facket och Socialdemokraterna så har anmärkningsvärt lite diskuterats i medierna om högerns eget sätt att organisera och finansiera sin verksamhet.
Den stora skillnaden är ju att medan arbetarrörelsen och andra folkrörelser är demokratiska organisationer med öppen finansiering så påminner högerns metoder mest om avancerad penningtvätt.
Hela poängen med opinionsbildande stiftelser, anonyma donatorer och lobbyföretag med klippkort på regeringskansliet är ju att dölja vem som betalar.
Vems pengar betalar egentligen för politiken?
I en ny rapport från Tankesmedjan Tiden Det dolda politiska spelet - om hur otillräcklig lagstiftning möjliggör för anonyma bidrag till politiska påverkanskampanjer granskar utredaren Emma Fastesson Lindgren hela upplägget. Hon har gått igenom årsredovisningar och dokument för stiftelser och föreningar som direkt kan kopplas till Moderaterna och Sverigedemokraterna.
Det är en enormt omfattande verksamhet.
Insamlingsstiftelsen för svensk konservatism och Stiftelsen Fritt Näringsliv står i centrum för ett nätverk av aktörer som i allt högre utsträckning hänger samman. De berättar inte vem eller vad de finansierar men det handlar om mycket stora belopp.
Insamlingsstiftelsen för svensk konservatism får sina pengar från anonyma donationer medan Stiftelsen Fritt Näringsliv finansieras av Svenskt näringsliv.
Men det är inte de enda. Borgerliga kampanjorganisationer som Skattebetalarnas förening och Kommissionen för skattenytta ingår i nätverket liksom även enskilda finansiärer. Som när Hans och Barbara Bergströms amerikanska stiftelse använde sig av ombud i Sverige för att påverka opinionen om friskolor.
Dessutom, påpekar Emma Fastesson Lindgren, är lobbyism i praktiken helt oreglerad i Sverige. Inget lobbyregister, ingen offentlighet om hur påverkan på beslutsfattare går till och dessutom svängdörrar mellan de politiska partierna och stora lobbyföretag.
De lösningar Emma Fastesson Lindgren föreslår är att i lag förhindra hemlighetsmakeriet och börja beskatta de pengar som går till politiskt påverkansarbete.
Hon förelår att stiftelser som ägnar sig åt opinionsbildning eller stöd till politiska partier ska tvingas redovisa både pengar och verksamhet offentligt. Vad görs, vem får pengar och till vad. Hon vill även ta bort skatteundantaget för stiftelser som är verksamma inom politisk opinionsbildning.
Samtidigt föreslår hon en lång rad åtgärder mot hemlighetsmakeriet inom lobbybranschen. Huvudregeln bör bli att allt som är offentligt ska redovisas öppet och vara möjligt för media att granska.
Oavsett vad man tycker om förslagen i sak är det ganska intressant hur ensidig diskussionen varit hittills.
Regeringen har de senaste månaderna tagit till brösttoner för att på olika sätt fördöma Socialdemokraternas lotteri.
Det är politiskt begripligt.
Men Ulf Kristersson har det tonläge han har eftersom han inte sopat rent framför egen dörr.
Det är lättare att skälla på S lottförsäljare än att stänga svängdörrarna mellan lobbyister och hans egen regering.