Rotlösa medborgare skapar ingen framtid
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-17
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Arkitekten Le Corbusier har sagt att vi alla i framtiden kommer att bo på hotell.
I helgen öppnade utställningen ”Fiction Hotel” på Kulturhuset i Stockholm.
Hotellformen blir utgångspunkt för tankar och visioner om framtiden. Varför just ett hotell?
”Hotellgäster är ständigt i tanken på väg någon annanstans, även när de är stilla”, skriver doktoranden i etnologi Maria Christersdotter i utställningstidningen.
Hotellet är en blandning av offentligt och privat, en transithall, en arena för flyktiga möten, fortsätter hon.
Valet av hotellet som miljö för framtidsdebatt är intressant. Det säger något om vår tid där just kortsiktighet och rotlöshet tycks höra till den moderna människans förutsättningar.
”På ett hotell upprätthålls ständigt illusionen av tidlöshet. Ett näst intill osynligt maskineri av personal har till uppgift att oavbrutet undanröja spåren efter tidigare besökare för att ge varje gäst den falska känslan av att vara först”, skriver Christersdotter.
Just nu-fixeringen hör till vårt mediala höghastighetssamhälles signum. Allt blir snabba flashar och snapshots där allt från krig till fågelvirus dominerar nyhetsflödet för att därefter på några sekunder dö bort i glömskans tomrum.
Nuet tycks ha tagit över på både dåtidens och framtidens bekostnad.
Den flexibla människan, den omställningsbara utan minne, blir ideal. Sånt som erfarenhet, minnen eller historia ryms inte i mobilitetens människosyn.
Rotlösheten breder ut sig. Glömskans medborgare tappar lätt sin identitet.
I näringslivet tycks det bara få finnas två sorters företag: de som förändras och de som läggs ner.
Förändring har blivit ett självändamål. Socio-logen Richard Sennet har gjort en betraktelse över dagens Amerika som lika gärna kunde ha varit Sverige:
”Fullt livsdugliga företag plundras eller kastas bort, dugliga anställda lämnas vind för våg i stället för att belönas, enbart därför att bolaget måste bevisa för marknaden att det kan hantera förändringar.”
Kortsiktigheten och rotlösheten eroderar det som är grundläggande för en demokrati, nämligen förtroendet.
Ordet samhälle (society) betydde ursprungligen gemenskap, umgänge med medmänniskor, ömsesidighet.
”Att leva i varandras sällskap” var människornas gemensamma öde, påpekar Zygmunt Bauman i boken ”Det belägrade samhället”. Medborgarskapet var ett slags gemensam kallelse som byggde på känslan av att ”vi möts igen”.
Känslan av att vi alla kommer att ses i morgon, känslan av varaktiga relationer och byggandet av något gemensamt har i det närmaste försvunnit, menar Bauman.
Erfarenheten av att vara samhällsmedborgare har bytts ut mot att vara kund.
Som kund tänker jag bara på mig själv. Jag finner mig inte i att köpa halvbra varor. I stället överger jag butiken.
Som medborgare däremot är jag delaktig i något större, något som inte bara handlar om mitt eget väl och ve.
Jag kan ta ansvar också för det som innebär en viss försämring om jag inser att det leder till något bättre för alla på sikt.
Demokratin behöver medborgare i förbindelse med både dåtiden och framtiden som gemensamt skapar ett samhälle. Demokrati behöver kontinuitet och ömsesidighet.
Den ensamma hotellgästen som inte minns i vilken stad hon för stunden sover i skapar ingen framtid.