Fortfarande tragedi i Iran
I dag har den iranska regimen kallat till firande av 31-årsdagen av revolutionen. Massmöten ska visa att folket står bakom staten, regimen och ledarna. Så är det tänkt.
En totalitär regims traditionella försök att demonstrera legitimitet med spektakel, om det inte vore för oppositionen och Irans moderna historia. Det är nämligen inte alls säkert att dagen utvecklar sig som den religiösa ledaren Ayatollah Khamenei eller president Ahmadinejad planerat.
Trots massivt våld, demonstranter som dödats av säkerhetsstyrkorna och avrättningar i fängelserna har protesterna mot regimen fortsatt ända sedan valet i juni. Ingen kan med säkerhet säga hur rösterna fördelade sig. Det vi – och den iranska befolkningen – vet, är att det officiella resultatet knappast återspeglar hur väljarna röstat.
”Var är min röst”, skanderade människor som stödde oppositionskandidaten Mousavi när demonstrationerna inleddes i juni.
När regimens svar kom – i form av våld, massgripande och död – övergick allt fler till att ropa ”död åt diktatorn”.
Den stämningen finns kvar när oppositionen i dag uppmanar iranierna att använda firandet av revolutionen för att kräva öppenhet. Målet är att övertrumfa, eller ta över, de officiella manifestationerna.
Regimen kommer att reagera med ännu mer våld, precis som den diktatur vars fall högtidlighålls i dag.
Det som händer är en dubbel tragedi. Oppositionen kommer att anklagas för att gå utländska intressens ärenden. I försöken att klamra sig fast vid makten målar ledarna i Teheran upp en yttre fiende.
När Iran den här veckan tog ännu ett steg i processen att anrika uran tolkar många det som en avsiktlig provokation. Det kommer att öka spänningen mot omvärlden, och osäkerheten i en av de känsligaste regionerna i världen.
Men framför allt är förtrycket en tragedi för Iran, för det iranska folket och på sätt och vis också för den iranska revolutionen. Den islamiska republiken har aldrig varit demokratisk. Men i en region där diktatur och självhärskare styrt har det ändå funnits en förväntan om folkligt inflytande. Protesterna efter valfusket i juni är ett uttryck för det.
Dagens demonstrationer visar att de förväntningarna finns kvar, trots regimens våld.