Offerkoftan är ett riktigt trist politiskt mode
Har Åkesson någonsin deltagit i ett samtal utan att bli kränkt
Så länge jag kan minnas har det funnits en politisk klädkod. Kostym och slips som en maktens uniform. På senare år lyckligtvis allt oftare kompletterad av powerkvinnans strikta dräkt.
Den har överlevt allt. Miljöpartisters bylsiga tröjor. Vänsterpartisters t-shirts med provocerande tryck. Och Fredrik Reinfeldts träningsoverall på flyget till Kina. Till sist har politikerna ändå alltid politiker varit klädda som de brukar.
Till det yttre är det mesta sig likt, men politiken har de senaste åren fått ett nytt och illasittande modeplagg. Svenska politiker älskar att dra på sig offerkoftan.
Landets mäktigaste företrädare för folkviljan tycker oändligt synd om sig själva. De beklagar sig när de inte får vara med och påverka, och när någon förväntar sig att de ta ansvar. De tycker att journalister ställer taskiga frågor, och blir skitsura när de inte blir intervjuade. De vill att andra ska tala med dem, men är ointresserade av vad alla andra har att säga.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson är mästaren. Har han någonsin deltagit i ett offentligt samtal utan att bli kränkt? Ledaren för landets tredje största parti har gjort det till en konst att framställa sig som ett mobboffer trots att han dikterat politikens förutsättningar i mer än tio år.
Dessvärre har Åkesson visat sig vara en politisk influencer av rang. Vi ser politiker beklaga sig när de döms enligt lagar de själva har stiftat. Vi ser partiledare som fått makten att tillsätta och avsätta regeringar sucka över det tunga ansvaret.
Och oppositionen har en ledare som tar det som en förolämpning när han inte får bilda den regering han lovade väljarna att inte leda.
Januariavtalet var en uppvisning i att tvinga igenom symboliska segrar för att kompensera upplevda oförrätter. Och spelet kring regeringskrisen i somras och veckans statsministerval verkar ha handlat mer om politisk prestige än om riktiga sakfrågor.
Tre kvinnor utan en tråd av offerkofta
Därför var det befriande när tre kvinnor utan en tråd av offerkofta i tisdags förklarade att man löst frågan om pensionerna. Det blev inte precis som någon hade tänkt, men det blev något som alla kunde försvara.
Känslan varade förstås bara några timmar. På onsdagsmorgonen var offerkoftorna tillbaka. Annie Lööf släpper fram Magdalena Andersson men gav samtidigt Jimmie Åkesson ett inflytande han aldrig haft tidigare. Tydligen för att ge Miljöpartiet ett tjyvnyp.
Ebba Busch, vars kandidat inte ens vill att riksdagen ska rösta om hans namn, beklagade sig. Och Åkesson förklarade att han tänkte väcka misstroende mot miljöminister, uppenbarligen för att han blivit kallad elaka saker i TV.
Tänk om det politiska modet kunde befrias från offerkoftor.