Regeringsfrågan är inte "brunmålning"
Svensk politik – en tävling i att virka färgglada offerkoftor
Att virka sin egen offerkofta är inte svårt. Man behöver lite färgglatt garn, virknål och en stor portion tålamod. Mönster finns det gott om på nätet.
Vill man följa senaste modet är USA en bra plats att börja, i Orlando i Florida närmare bestämt.
Där träffades i veckan CPAC, en inflytelserik republikansk kommitté. Det var som vanligt. Donald Trump fortsatte fantisera om valresultatet och talare efter talare levererade den alternativa verklighet som blivit det republikanska partiets idévärld. Hade någon kopplat en lögndetektor och generator till årets CPAC skulle Texas aldrig mer behöva bli utan el.
Konferensens tema var: America Uncanceled.
På svenska betyder det ungefär "America utan att bli tystade" och syftar på mytologin om hur konservativa blir tystade i USA, av media, av elaka liberaler och nu senast på internet.
I sak är det inte sant. USA:s ytterhöger dominerar, precis som sin svenska motsvarighet, i sociala medier, har mängder av egna radio- och TV-kanaler och inte minst Fox News. Men att vara ett offer är den tongivande högertrenden just nu. America Uncanceled är destillerad offerkofta.
Även i Sverige har högern systematiskt börjat använda samma sätt att kommunicera. Man anklagar alla andra för smutskastning.
Varför?
För att det fungerar.
Låt mig ta ett exempel. Alla vet att uttrycket "sminka en gris", som Peter Hultqvist använde om SD, betyder att man försöker framställa verkligheten i bättre dager utan att lyckas. Ungefär som att "ett skott i foten" inte betyder att någon bokstavligen har tagit fram geväret. När Jimmie Åkesson säger ”Man kallar oss för grisar” är det typisk offerkofteretorik.
"Buhu, buhu, gris".
Åkesson luras och alla vet det, ändå blir det en slags sanning i debatten.
Sedan Peter Hultqvists "griskrönika" i Dalademokraten har vi fått läsa spaltmeter om "socialdemokraternas nya valstrategi" som påstås handla om att smutskasta oppositionen.
Jag har ingen aning vad S-strategin är men sedan sin omsvängning i synen på Sverigedemokraterna har Moderaterna konsekvent kallat frågor om regeringsfrågan för "smutskastning" eller "brunmålning".
På Aftonbladets ledarsida har vi upplevt retoriken varje gång vi har kritiserat M för att närma sig SD - men vi har ständigt fått rätt.
Nästan alla gånger Ulf Kristersson har skjutit sig i foten på senare år har dessutom handlat om just relationen till SD. Som när han i Sveriges radio lovade att inte försöka bilda regering med stöd av SD "om inte himlen föll ner" till när han lovade samma sak till förintelseöverlevaren Hedi Fried.
Moderaterna vill inte få frågor om regeringsfrågan mer, inte av journalister och inte av politiska motståndare.
"Smutskastning!".
För de rödgröna är det rimligen tvärtom. Till skillnad från Moderaterna har de ett regeringsalternativ fritt från partier med SD:s bakgrund. Och i takt med SD:s radikalisering kommer frågan om partiets inflytande bli allt mer politiskt viktig, är min bedömning
Att diskutera regeringsalternativ är knappast en "ny strategi". Vi kan jämföra med valet 2010 när Mona Sahlin motvilligt gick till val med Lars Ohly. Under hela valrörelsen frågade Alliansen henne vilken ministerpost - kommunisten - Lars Ohly skulle få. Nu är det omvända roller.
Så det nya är nog inte att Socialdemokraterna pratar om regeringsfrågan, utan att Moderaterna hittat en retorik för att slippa göra det.
”Vilket regeringsalternativ har ni?”
”Brunmålning!”.
Ordet ”virka” kommer från tyskans ”wirken” som betyder ”uträtta”. Att uträtta något är det däremot inte frågan om. Målet verkar istället vara att upprätta ett slags politikens gnällbälte från M över SD till KD. Mest färgglad offerkofta vinner, Sweden Uncanceled.
Det här kommer att bli fullkomligt outhärdligt.