Rösterna från byn når inte Stockholm
De som vill förstatliga vården glömmer något viktigt
Tänk dig att din hälsocentral plötsligt läggs ner. Du får då flera mil till den närmaste och din makt att påverka det hela är i princip obefintlig.
Det är risken som en statlig vård skulle innebära.
Coronakrisen har lett till en ny debatt om sjukvårdens styrning. Kristdemokraterna har under våren återkommit till sitt krav om att förstatliga vården.
Att förstatliga verkar ju ses som en lösning på alla möjliga problem, inte bara när det gäller coronakrisen. Både vårdköerna, de skenande kostnaderna för stafettläkare och den låga bemanningen verkar alla vara regionernas fel.
KD är inte ensamma om att driva frågan om ett förstatligande. Därför är de heller inte ensamma om att glömma bort lokaldemokratin i samma veva.
Redan innan pandemin svepte in över världen hade nästan alla 21 regioner problem med ekonomin. De krismiljarder som regeringen gått in med hade inte varit tillräckliga ens utan coronakrisen.
Sjukvården behöver mer pengar. Så långt är nog de flesta överens.
Därför är det inte konstigt att de flesta partier faktiskt vill se att det statliga ansvaret – eller snarare finansieringen – för vården ökar. Och visst kan det låta som en enkel lösning. Det var ju bara den där lilla detaljen med att det lokala inflytandet då går förlorat.
När sjukstugan i Dorotea drabbades av nedskärningar 2013 ledde det till ett uppror och en lokal folkomröstning. I Dorotea bor det knappt 2 000 personer.
När bland annat förlossningen på Sollefteå sjukhus stängdes inleddes en ockupation som nu har pågått i över tre år. Man kan tycka vad man vill om de besluten. Men protester låter mycket högre när de är nära.
Närheten mellan regionpolitikerna och de som berörs av besluten är just det som är poängen med regionerna. För såklart är det lättare för en riksdagsledamot att besluta om vilka hälsocentraler i Norrlands inland som ska läggas ner än för regionpolitikern i Västerbotten. Den senare kan ju behöva springa på de berörda byborna på mataffären.
Varje gång vården är på tapeten kommer oundvikligen frågan om ett förstatligande upp. Det som förstatligande-vurmarna glömmer är lokaldemokratin. De glömmer att medborgaren måste ges en chans att påverka sina lokala förutsättningar.
Kanske kan vi den här gången komma ihåg att det också handlar om människors möjlighet att påverka besluten.
Om besluten bara fattas i Stockholm stannar också förståelsen för lokala förutsättningar där. Sådant som att åldrande bybor kan behöva köra flera mil på dåligt underhållna vägar för att träffa doktorn riskerar att glömmas bort i beslutsfattandet. Och även om hela byn protesterar, är den bara en handfull röster i mängden.