S har inget att lära av Jimmie Åkesson
Idag kommer bara en bråkdel av antalet flyktingar som kom 2015
I veckan hände ett par saker i arbetarerörelsen, de fick ingen större uppmärksamhet och på ytan hänger de inte ihop. Men tillsammans tecknas konturerna av ett kommande vägval med oerhörd betydelse. Den konflikt i värdefrågor som under fem år slitit sönder svensk borgerlighet är under uppsegling även inom Socialdemokraterna.
Det första som hände var en dom från Förvaltningsrätten i Linköping där Jimmy Jansson (S), kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna fick grönt ljus för sitt tiggeriförbud. Det kallas visserligen "tillståndsplikt för passiv pengainsamling" men betyder i praktiken att tiggare portas från vissa områden.
I Eskilstuna centrum, området runt Mälarsjukhuset samt några andra platser krävs tillstånd för att tigga. Gissningsvis kommer inga tillstånd kommer att utfärdas.
– Den som söker måste visa id-handlingar. Och utan id får man inget tillstånd. Och många i den här gruppen är inte särskilt benägen att visa upp id-handlingar, något vi märkt tydligt i andra sammanhang, säger Jimmy Jansson till Eskilstuna-kuriren.
Socialdemokraterna i Sörmland är så mainstream man kan bli i rörelsen. De kallas ibland "partiets Volvo" – ospännande men trygga. Om domen står sig kan vi därför räkna med att fler S-kommuner följer efter.
Det är gratis signalpolitik, de som drabbas är så svaga att de inte ens kan protestera.
Den andra händelsen var en serie inlägg från Socialdemokraternas tankesmedja Tiden. I en debattartikel i DN krävde Daniel Färm, chef för tankesmedjan, en ”linje 2” i asyl- och migrationspolitiken.
Färm målar upp en konflikt mellan "en marknadsliberal" linje för ökad invandring och "en högernationalistisk linje" för minskad.
Som "linje 2" föreslår han bromsad arbetskraftsinvandring, minskad asylinvandring och hjälp i närområdet till krigsflyktingar – men av arbetsmarknadspolitiska skäl, inte nationalistiska.
I tankesmedjans tidskrift, som också heter Tiden, utvecklar chefredaktören Payam Moula liknande tankar i en längre essä.
"Reglerna för arbetskraftsinvandringen behöver göras om och makten flyttas från företagen till löntagarna. Asylinvandringen till Sverige, inte EU som helhet, behöver minska och göras om. Möjligheten att söka asyl vid gränsen bör tas bort, med undantag för konventionsflyktingar, till förmån för ett utökat kvotflyktingsystem" skriver han.
Om vi jämför med situationen 2015 så skulle Sverige i stället för att erbjuda en fristad till krigsflyktingar från Syrien och Irak under brinnande krig ha hjälpt dem på plats i Raqqa, Mosul, Idlib eller i lokala flyktingläger. Att detta i princip är omöjligt vet naturligtvis båda debattörerna, men vår gräns skulle ha varit stängd.
När jag träffar Payam Moula för att diskutera essän betonar han att texten inte har några färdiga svar, syftet är att få i gång ett samtal om migration utifrån hur invandringen påverkar arbetarklassens intressen.
– Löntagarnas makt ligger i kontrollen av utbudet av arbetskraft. Därför är det viktigt att hålla ner arbetslösheten men det samma gäller även både arbetskrafts- och asylinvandringen. Lågutbildad arbetskraft pressar ner lönerna, säger han.
Payam Moula betonar att det handlar om hur invandringen påverkar ekonomin och arbetsmarknaden. Högerns kulturkritik och diskussionen om hur stadsbilden förändras kallar han "rasism".
– Som den borgerliga skribent i GP som gick in i en invandraraffär och fick ett "Jimmie moment" av att inte hitta köttbullar. De pratar om demografi, men det är ju mina föräldrar hon skriver om, säger han.
Oavsett vad man tycker i sak om tiggeriförbud och minskad invandring kan vi nog konstatera att Jimmy Jansson, Daniel Färm och Payam Moula i veckan återlanserade ungefär den politik som ledde till ett kortare inbördeskrig i S under våren 2018.
Då var det regeringen som drev på för hårdare tag mot flyktingar och tiggare inför valrörelsen. Men gräsrötter slog bakut, en riksdagsledamot hoppade av i protest och fackliga företrädare krävde högljutt att Stefan Löfven skulle prata om välfärd i stället.
Partiveteraner som Lena Hjelm Wallén kritiserade partiets retorik offentligt.
– Det är inte på grund av migrationspolitik som man kommer att rösta på Socialdemokraterna, sa hon till Sveriges radio.
Det blev inget tiggeriförbud och i Almedalen förra året bytte Stefan Löfven inriktning. Resten av valrörelsen handlade om välfärdsfrågor, ordningen var återställd och interna konflikter i värdefrågor sköts på framtiden.
Men nu är det alltså dags igen. Över diskussionen svävar samma fråga nu som förra året: har Socialdemokraterna något att lära av Jimmie Åkesson? Kan Stefan Löfven vinna väljare genom att spela på bortaplan?
Jag tror att svaret är nej. Sveriges politiska urberg handlar nämligen om människovärde, inte i första hand ekonomi.
Jag tror inte heller flyktingpolitiken för de flesta människor börjar i arbetsmarknaden utan med människosynen. Med att vi som ett av världens rikaste länder har ett ansvar att hjälpa människor som Óscar Alberto Martínez Ramírez och hans dotter Valeria som drunknade på flykt från El Salvador och som varit på världens löpsedlar i veckan. Och det ska Socialdemokraterna vara tacksamma för.
Arbetsmarknaden är heller inget nollsummespel, frihandel, öppenhet mot omvärlden och invandring bidrar till att vår ekonomi är urstark och vår sysselsättning bland de högsta i världen. Om något så kommer vi i framtiden ha brist på arbetskraft, inte minst i välfärden.
Idag kommer bara en bråkdel av antalet flyktingar som kom 2015. Så även denna diskussion handlar till stor del om signalpolitik.
Jansson, Färm och Moula har rätt i dessa frågor inte är enkla, de har rätt i att politik handlar om avvägningar mellan olika intressen, men tanken att Socialdemokraterna ska vara partiet för hårda tag mot svaga grupper är lika dålig i dag som i fjol.
Det enda man gör är att legitimera motståndarens, i detta fall SD:s världsbild. Det är också en säker väg till nya interna konflikter i en tid när man skulle behöva utveckla egna idéer för att lösa problem med skolan, sjukvården, äldreomsorgen och trygghet på gator och torg.
Det finns naturligtvis en lockelse i att peta i frågor som tiggeri och invandring, det ger uppmärksamhet och även uppskattning från politiska motståndare och inte minst media.
Men enligt Finansdepartementet saknas ungefär 90 miljarder i välfärden under de kommande åren. Det är ingen brist på verkliga frågor att ta tag i. Så låt signalpolitiken ligga.