Nix, jag vill inte ha fler tv-kanaler
Jag kan inte hjälpa att telefonförsäljare är något av det jobbigaste jag vet. Att komma hem och mötas av en ringande telefon med någon som försöker sälja telefonlösningar jag inte begriper eller fler tv-kanaler än jag står ut med gör mig förbannad.
Det kränker min privata sfär.
Självklart har jag anmält mig till spärregistret Nix. Det upprättades för tio år sedan av branschen i en överenskommelse med Konsumentverket. Grundtanken är att den som
inte vill utsättas för telefonförsäljning ska kunna ”spärra” sin telefon och att seriösa försäljningsföretag ska kontrollera sina listor mot spärrlistan innan de börjar ringa.
Oftast fungerar det. Men Nix har ett stort hål. Registret gäller inte för företag där jag är kund, och resultatet blir återkommande erbjudanden om nya telefon- eller internetlösningar, eller rabatterade tv-kanaler i kabeln.
Häromdagen ringde en alldeles sällsynt påflugen försäljare från kabelbolaget, tydligen stationerad i Örebro. Hon ville – tror jag – att jag skulle skaffa mig ytterligare tio tv-kanaler vid sidan av de tolv eller femton jag redan har. Ändå började hon tala om vädret, som
i och för sig var utmärkt.
Sedan följde dialogen, enligt callcenterföretagets lathund:
Jo, jag är intresserad av sport. Ja, framför allt fotboll. Nej, jag håller inte på något av stockholmslagen (hemska tanke). Ja, det är klart att jag tittar på film.
Vid det laget hade jag för länge sedan börjat försöka avsluta samtalet. Jag vill inte ha fler tv-kanaler, inte ens om de skulle sända Degerfors matcher i division 1 norra, vilket de inte gör. Jag ville inte heller fortsätta en konversation som bara blev mer och mer korkad.
–?Vill du inte ha en kanal som sänder de bra matcherna, i allsvenskan? frågade hon.
–?Nej, jag vill inte ha fler tv-kanaler, svarade jag.
–?Men om de sänder ishockey? frågade hon.
–?Nej, jag vill inte ha fler tv-kanaler, svarade jag.
–?Och filmer utan reklamavbrott, fortsatte hon.
–?Nej, jag vill inte ha fler tv-kanaler, svarade jag.
–?Finns det någon annan i hushållet som tycker om film? frågade hon en smula menande.
Jag borde inte bara känna mig som en okultiverad tölp, utan dessutom som en tölp som snålade på familjens bekostnad.
–?Nej, det finns ingen annan i hushållet som vill ha fler tv-kanaler, svarade jag, kanske med en smula bett i rösten. I varje fall fann försäljaren till sist för gott att avsluta samtalet.
Jag vet att jag inte borde bli förbannad på den stackars telefonrösten, men hon blir en symbol för en samhällsutveckling som inte visar någon respekt för mig som person. En utveckling där allt ska säljas till varje pris och där marknadsföring är viktigare än innehåll. Ett samhälle där unga människor med
usla villkor ska arbeta som påflugna försäljare i köpcentrum eller på callcenter och där människor som faktiskt producerar något tvingas be om ursäkt.
Och jag kan inte hjälpa det, jag gillar det inte.