10 års vanmakt för fackföreningarna
Vaxholmskonflikten står som en symbol för maktlösheten
6 DECEMBER 2010. Fackets kris
Någon gång på luciadagens morgon 2004 vände historien om den svenska arbetsmarknaden blad. Och det hände utanför en byggarbetsplats i Vaxholm. Sedan dess har Vaxholmskonflikten, eller Lavalmålet, hängt som ett moln över svensk inrikesdebatt.
Det kan verka märkligt att återvända till den där luciamorgonen efter ett år när både storstrejken 1909 och den stora gruvstrejken 1969 har firat jubileum. Som arbetsmarknadskonflikt betraktat är Vaxholm nämligen inte mycket att tala om.
Ett beslut om konflikt av Byggnads förbundsstyrelse. Ett varsel till myndigheter och företag samt några elektriker som i försiktig solidaritet samlade i hop sina verktyg.
Samt naturligtvis de ofta avbildade, röda, skyltarna.
Blockad
Laval ud Partneri Ldt
En ganska alldaglig händelse. Resten är politik, och naturligtvis juridik.
Det gäller demonstrationen den där luciamorgonen när en överengagerad LO-funktionär yttrade det ökända ”Go home”. Det gäller också den nästan våldsamma debatten i tidningar och i riksdagen, och det gäller den lettiska regeringens reservationslösa uppbackning av rätten att lönekonkurrera.
Det gäller också förhandlingarna i den svenska arbetsdomstolen, beskedet från EU-domstolen i Luxemburg och de politiska turer som frågan tagit sedan dess.
Claes Stråht, medlingsinstitutets chef som av regeringen fick uppdraget att hantera de legala konsekvenserna av EU-domstolens beslut, brukar betona att domen handlar om en mycket liten del av arbetsmarknaden. Ur en ämbetsmans perspektiv är det sant. Som politisk slutsats är det alldeles fel.
Det som hände i Vaxholm symboliserar något större. Den handlar om hur domstolarna, delvis som en följd av EU integrationen, på ett allt klåfingrigare sätt kan blanda sig i samhällsfunktioner.
Men konflikten symboliserar också internationaliseringen av arbetsmarknaden och de konsekvenser den får för förhållandet mellan löntagare och arbetsgivare. Det handlar om relationen mellan arbete och kapital.
Vaxholm är varken det första eller det mest dramatiska exemplet på hur det har uppstått sektorer på arbetsmarknaden där den svenska modellen – kollektivavtal mellan fack och arbetsgivare – i praktiken slutat fungera.
Redan 2002 protesterade Byggfacket i Skåne. De kunde se hur arbetskraft från det gamla Östeuropa ”hyrdes ut” av svenska företag. I formell mening handlade det om förmedling av arbetskraft. I praktiken om anställningar till mycket låga löner, och om ett sätt att gå runt kravet på arbetstillstånd.
Sedan dess har exemplen bara blivit fler. Inom verkstadsindustrin blev en stridsfråga anställning till avtalens lägsta löner, också för yrkesarbetare. En annan konflikt rörde entreprenader som ger utländska företag helt andra villkor än de svenska kollektivavtalens.
Det fanns en svart symbolik över situationen när radioprogrammet Konflikt 2005 avslöjade att det mitt inne på Volvo personvagnar – med Sveriges kanske starkaste fackklubb – arbetade slovaker för rena slavlöner.
En något skamsen Olle Ludvigsson – fackklubbens dåvarande ordförande – kunde så småningom presentera en uppgörelse som tiodubblade lönen.
I skogsbruket kunde det dåvarande Skogs- och Träfacket konstatera hur allt mer av det manuella arbetet togs över av utländska underentreprenörer. Året efter stormen Gudrun annonserades ett enda planteringsjobb i Sydsverige.
Trots att facket formellt haft kollektivavtal har det i praktiken varit omöjligt att se hur dessa efterlevs.
Årtiondet har dessutom kantats av avslöjanden om arbetskraft som betalats skamligt dåligt och ofta svart i branscher som städning, tvätterier, transporter och restauranger. Försöken att bringa ordning bland Göteborgs krogar fick en dramatisk kulmen i blockaden mot salladsrestaurangen Wild n´fresh 2006.
Ännu värre har situationen varit för papperslösa, och för bärplockarna i de svenska skogarna. I höstas tvingades en stor grupp av framför allt thailändare återvända från Norrland svårt skuldsatta. Varken bäruppköpare eller migrationsverket – som beviljat arbetstillstånd – ville ta ansvar.
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin ryckte för sin del på axlarna och pekade på LO.
Sanningen är att den svenska fackföreningsrörelsen i dag knappast har svar på frågan hur anständiga villkor ska garanteras på hela arbetsmarknaden. Och det trots att just det uppdraget är centralt, inte bara för facket utan för hela det svenska samhällets anständighet.
Vaxholmskonflikten står som symbol för den maktlösheten. Att bryta vanmakten blir en uppgift för det kommande årtiondet.