Tidsbristen ger ett ovärdigt liv

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

16 MARS 2009. ”Det ser fint ut i avtalspapper och i skriftliga åtaganden eller på anslagstavlan i boendet, men i verkligheten så kommer min pappa aldrig ut annat än om jag hjälper honom med det.”

Så skriver en dotter om sin 96-årige pappa. Brevet är ställt till äldreombudsmannen i Stockholm. I morgon får äldrenämnden i Stockholm ta del av en rapport som visar på de verkliga bristerna i äldrevården. De flesta klagomålen handlar om serviceboende och hemtjänst.

Tidsbrist

De flesta är besvikna på arbetsledning och kompetens. Rapporten visar att den moderata satsningen på sänkt skatt och privat äldreomsorg har misslyckats. Det som skulle bli bättre vård har blivit snudd på vanvård.

”Det har hänt att någon sagt till mig ’Du går så långsamt, det är bättre att jag går själv till affären’, det gör mig ledsen för jag behöver ju få träna? … Känns som jag är mest till besvär nu.”

De äldre får inte komma ur sängen när de vill. De tvingas till och med att äta sin mat i sängen för att ingen har tid att hjälpa dem upp. De får inte hjälp med hörapparaten, inte med att klippa naglarna. De blir påklädda med nedfläckade kläder trots att de vill ha rent ombyte.

Personalens tidsbrist tvingar många äldre till ett ovärdigt liv.

Saknar kunskap

Äldreombudsmannens rapport beskriver hur äldre fått höra att de inte behöver hjälp till toaletten för ”du har ju blöja”.

Tid är pengar och moderaterna i Stockholms stadshus har sänkt skatten. Det innebär mindre tid för omsorgen om de gamla. Personalen försvarar brister i omvårdnaden med personalnedskärningar och försämrade arbetsscheman. Många anställda saknar dessutom kunskap och vet inte hur man tar hand om demenssjuka.

De gamla får fel medicin, de äter inte och förlorar i vikt, de torkar ut. De får ingen vardaglig rehabilitering och tappar förmågor och blir än mer beroende av andra.

Vill inte besvära

För någon vecka sedan presenterade Stockholms stad en enkätundersökning om hemtjänsten som visade att antalet ”mycket nöjda” hade sjunkit från 43 till 34 procent. I all rapportering kan vi dessutom räkna med ett mörkertal.

”Det gäller att vara försiktig, det är svårt att vara helt uppriktig i mina samtal med ansvarig arbetsledare, jag vill inte att det ska gå ut över personalen?…”

Nej, de anhöriga är försiktiga, för de vill ju inte ställa till med problem. De äldre vill inte vara besvärliga eller verka otacksamma. De äldre i rapporten har det ändå bra, de har sagt ifrån eller så har de anhöriga som vågar ryta till. Hur många gamla sitter ensamma, inlåsta och oförmögna att höra av sig?

I år slår krisen mot den kommunala ekonomin och de äldre kommer att utsättas för nya prövningar. Respekten för de äldre kräver mer pengar till kommunerna.

EF