AF-anställda offras i ett ovärdigt politiskt spel
Samtidigt som Ulf Kristersson i riksdagens talarstol pratade om "riktig borgerlig politik" meddelade Arbetsförmedlingen att 4 500 anställda varslas om uppsägning. En tredjedel av myndighetens personal ska nu själva försöka hitta ett nytt jobb. Nerdragningen genomförs trots att en fjärdedel av landets kommuner redan saknar en arbetsförmedling.
Det kan beskrivas som en ödets ironi, men det som händer Arbetsförmedlingens personal har en enklare förklaring. Jättevarslet är en effekt av Moderaternas servettbudget som röstades igenom med Sverigedemokraternas hjälp.
Kristerssons avsikt var kanske inte att Arbetsförmedlingen skulle tvingas till ett panikstopp, men det blev effekten.
Förslag om Arbetsförmedlingen
Några timmar senare presenterade den tidigare ordföranden i fackförbundet Unionen, Cecilia Fahlberg, förslagen i regeringens stora Arbetsmarknadsutredning. Till stor del handlar de om Arbetsförmedlingen.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder ska produceras på det mest effektiva sättet. Gränserna mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna ska bli tydligare och kontrollen av arbetslösa ska skiljas från stödet för att få ett nytt jobb.
Dessutom vill Fahlberg ha en myndighet med ansvar för arbetsmarknadens kompetensförsörjning. Ett program där de enskilda förslagen både kan och borde diskuteras.
Problemet är att Fahlbergs utredning redan kan vara omsprungen av den politiska verkligheten. I regeringsförhandlingarna har Centern tvingat igenom att själva arbetsförmedlandet ska privatiseras. En idé utan stöd i forskningen, som utredningen torrt kan konstatera.
Slarvig politik
Få politiska områden har behandlats slarvigare eller ryckigare än just arbetsmarknadspolitiken. Under Reinfeldts regeringar beskrevs Arbetsförmedlingen ömsom som lösningen på all världens problem och ömsom som alla svårigheters upphov.
Nu är det dags igen. Politiska hugskott, enskilda politikers fixa idéer och slarviga ekonomiska beräkningar går ut över myndigheten och de anställda. Ytterst blir det förstås arbetsmarknaden – de arbetslösa och företagen som söker arbetskraft – som drabbas.
Dagens panikvarsel kan den nya regeringen hantera genom att anslå de pengar som inte fanns i servettbudgeten. Det måste göras, och göras fort. Chefer och anställda på svenska myndigheter har viktigare uppgifter än att fundera på nerdragningar som aldrig borde genomföras.
När det gäller hur stödet till arbetslösa ska vara organiserad på sikt kan det bli svårare. Men till och med centerpartister borde förstå att det vore dumt att slänga Cecilia Fahlbergs utredning oläst. Arbetsförmedlingen förtjänar bättre än att styras av politiker med fixa idéer.