Myten om den lyckliga horan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-11-21
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Myten om den lyckliga horan är på frammarsch. Rapport sänder ett reportage från Tyskland, där prostituerade vid årsskiftet får yrkesstatus. Inte en enda kritisk röst hörs. Däremot får parlamentsledamoten Ann Brandt-Elsweier utrymme att läxa upp den svenska lagen mot sexköp.
– Att straffa torskarna leder ingen vart. Det stoppar inte prostitutionen, ett urgammalt yrke som funnits ända sedan romartiden, säger hon.
I SVT Morgon fortsätter debatten. Rosinha Sambo, prostituerad och engagerad för sexarbetares ”rättigheter”, säger att sexarbetarna vill bli betraktade som en tillgång för samhället. Inte som ett problem. Pye Jakobson, skribent och strippa, säger att lagen mot sexköp stöter bort sexarbetarna från samhället.
Bam Björling, sociolog och vd för Kvinnoforum, invänder att bara eliten av sexarbetarna skulle tjäna på om prostitutionen fick yrkesstatus: ”Statens uppgift är att värna de svagaste, de som har varit utsatta för övergrepp.” Hon möter många prostituerade kvinnor som söker en utväg.
Men Bam Björling slår ur underläge. Tonen i debatten är redan satt. Säger inte lagstiftningen mot sexköp att prostituerade är mindre värda? frågar programledaren.
Louise Eek, frilansjournalist och före detta strippa, berättar i boken Spelat liv (Atlas) om en sexbransch som var nära att ta hennes liv. Som 19-åring, med djupa svek och grova övergrepp bakom sig, börjar Louise sälja sin kropp. Varje gång hon behagar en kund, försvinner lite mer av hennes känsla för sig själv.
”Jag kan inte sluta förvånas över hur varje kvinna som utsatts för övergrepp fortsätter att sparka och slå, på sig själva. Men jag intalar mig att jag inte är som mina arbetskompisar. Jag kommer snart att tacka för mig och avsluta mitt studie-
besök i den här verkligheten, bara ett år till, bara ett år till ...”
Louise Eek är starkt kritisk till den legaliseringsvåg som nu slår in över Europa. ”Hyperkapitalismens yttersta konsekvens är när människor dresserats och dompterats att slutligen bli så deformerade att de säger sig ha valt att sälja tillträde till sina kroppar”, skriver hon.
Vår tids övertro på den fria individen – den falska övertygelsen att människor i varje läge väljer helt själv – gör den offentliga bilden av prostitutionen skev. Bara sexarbetare som säger sig vara nöjda med sin situation kommer till tals. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Prostituerade som lider och går under framträder naturligtvis inte i medierna. Men journalisterna har inte vett att se genom det. De går på myten om den lyckliga horan.
Torskarna, de som köper kön, går vinnande ur striden. I legaliseringsdebatten är de tysta men framställs som en konsumentgrupp bland andra. Vissa köper mjölk, andra köper sex. Svårare än så är det inte, hävdar legaliseringsivrarna. Deras individfixering blundar helt för det strukturella könsförtryck som prostitutionen både föder och är en del av. Sexköp är framför allt en handling av makt. Kvinnors kroppar är inte deras egna. De kan alltid köpas och domineras av någon annan, viskar sexbranschen.
Budskapet går fram. Så till den milda grad att det inte längre ifrågasätts. Debatten om prostitutionen saknar varje form av köns- och klassperspektiv. Kvinnorna som offras osynliggörs. Det kunde inte bli värre.