Nu behövs FN – mer än någonsin
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-24
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den 24 oktober 1945 skrev 50 länder under FN-stadgan. I april samma år hade företrädare för de allierade regeringarna samlats i San Francisco för att fila på formuleringarna.
Andra världskrigets maktfrågor dominerade. De fem stormakterna – USA, Storbritannien, Sovjet, Frankrike och Kina – fick ständiga platser med vetorätt i säkerhetsrådet. Och så har det förblivit.
FN har numera 191 medlemsstater. Efter murens fall har kalla krigets motsättning mellan öst och väst ersatts av en betydligt mer komplex världsbild. Säkerhetsrådets sammansättning speglar inte längre vår tids konflikter. Det är hög tid för en reformering av FN.
Höstens toppmöte i New York blev på denna punkt en besvikelse. Utvidgningen av säkerhetsrådet sköts på framtiden. Vetorätten finns kvar. Nedrustningsfrågorna nämns inte alls i slutdokumentet.
Däremot bekräftades de ambitiösa millenniemålen om att halvera fattigdomen. En särskild kommission för fredsbyggande ska skapas och ett råd för mänskliga rättigheter ska ersätta den nuvarande kommissionen. Tyvärr sägs inte hur detta råd ska utses.
Just fredsbyggandet och de mänskliga rättigheterna borde ha högsta prioritet i dag.
Om världen i grunden har förändrats på dessa 60 år som FN verkat har också krigen förändrats. Mary Kaldor pekar i boken ”Gamla och nya krig” på att vår tids krig inte längre handlar om konflikter mellan suveräna stater utan om konflikter inom stater, mellan regioner eller mellan ideologiska nätverk och stater.
Vi har sett det på Balkan men också i Rwanda eller vid de förödande terroraktionerna runtom i världen.
I den gamla typen av krig var 80 procent av offren militära och 20 procent civila. I de nya krigen är förhållandet det motsatta. I krigen ingår etnisk rensning, massmord och våldtäkt på civila.
En huvudpoäng i Kaldors resonemang är att dessa nya typer av konflikter hör samman med en uppluckring av staten, där etniska och nationalistiska identiteter odlas snarare än medborgarskapet. Lag och ordning byts mot anarki.
De nya krigsherrarna livnär sig på kaos och rädslans kultur.
Kaldor vill se ”ett globalt civilsamhälle” som svar på de nya krigen. Hon efterlyser en alternativ politisk berättelse som bygger på idén om global rättvisa och ett stärkande av de mänskliga rättigheterna och internationell rätt.
Hon vill se civila och humana interventioner framför militära.
Tyvärr tycks utvecklingen snarare följa krigets logik, där den enda kvarvarande supermakten struntar i internationell rätt och bombar fram sin syn på demokrati.
Just därför är det oerhört angeläget att hävda FN:s roll. Sextioåringen är på intet sätt pensionsfärdig, tvärtom behövs nu mer än någonsin förr fungerande institutioner för de globala ödesfrågorna. Det är i FN ett globalt etos kan utvecklas som kan skapa en fredligare värld.
När nu EU håller på att bli en allt viktigare säkerhetspolitisk aktör är det angeläget att unionen förbinder sig att handla i enlighet med FN-stadgan.
Unionens fredsframtvingande operationer, i vilka Sverige kan delta, måste vara sanktionerade av FN.
Här är Sveriges hållning i dag oroväckande otydlig.
I en tid när våldsanvändningen håller på att privatiseras och regionaliseras är det av största vikt att världens länder sluter upp runt en gemensam rättsordning. Säkerhet byggs med ömsesidig förståelse, inte med den starkes självpåtagna överhöghet.