Vänstervågen är inte revolutionär
”Det som Svenska Dagbladet med fasa kallar vänstervindar är opinionsmässigt ett faktum.”
I sin biografi över Olof Palme skriver historikern Kjell Östberg om vänstervågen på 1960-talet. Orden ovan är Palmes i ett tal från 1969.
Det finns saker som är eviga – som borgerliga ledarsidors fasa för nya politiska fenomen.
Men det mesta i historien upprepar sig faktiskt inte.
Inom högern finns det i dag gott om röster som liknar dagens politiska läge med 1968. Avsikten är att skrämmas med en tid som i dag uppfattas som politiskt extrem. Det är detta Fredrik Reinfeldt menar när han varnar för ”revolution” och pratar om Miljöpartiet som ”till vänster om vänstern”.
Men 1968 är en djupt felaktig jämförelse om man vill förstå 2014.
Vänstervågen i slutet av 1960-talet skedde i reaktion mot en socialdemokrati som haft regeringsmakten i tre decennier. Det var en rörelse som krävde radikalt nya svar i en tid som präglades av revolutionär frihetskamp, avkolonialisering och klassretorik. 68-vänstern var en djupt systemkritisk rörelse som delvis utmanade reformismen.
Efter åtta år med Reinfeldts skattesänkningar och 30 år med ett nyliberalt ekonomiskt paradigm kunde vår tid knappt vara mer annorlunda.
Det vi kallar vänstervåg består av flera komponenter. Den är dels en motreaktion mot högerpolitik. Mot övertro på marknadslösningar, mot en oanständig sjukförsäkring, mot välfärdsoligarker. Den knyter an till en internationell ekonomisk diskussion om farorna med ökande ojämlikhet. Det är denna kritik som gör den franske nationalekonomen Thomas Piketty till Almedalens huvudperson. Hans forskning utmanar en grundläggande tes i nyliberal ekonomisk teori – den att det gynnar alla om de rikaste får mer. Det är nära klassisk socialdemokratisk kritik av ensidigt marknadstänkande. Spännande, men väldigt långt ifrån revolutionärt.
Men det som händer nu är också något annat.
Parallellt med ett ökat fokus på jämlikhet i den ekonomiska politiken ser vi en kraftfull rörelse som kräver att feminism och antirasism görs till centrala frågor
i det offentliga samtalet. Det är en bitvis obekväm kör av röster som utmanar den svenska självbilden av tolerans och öppenhet. Dessa krav är lika mycket en del av liberal och frihetlig idétradition som ett vänsterprojekt.
Slutligen ser vi en reaktion mot avpolitisering och ekonomism. Det är slutet för Anders Borg, det är längtan efter andra värden än egoism och individualism. Det är tankespår som skulle kunna plockas upp av en solidarisk vänster, men också av värdekonservativa eller nationalistiska rörelser.
Socialdemokraternas stora utmaning på 1950- och 1960-talet var hur man skulle få arbetare som gjort tjänstemannakarriär att fortsätta rösta vänster. Den ekonomiska utvecklingen var både garanten för utbyggd välfärd, men sågs också som ett hot mot arbetarpartiet. Detta var en viktig faktor när Erlander på 1950-talet formulerade nästa politiska projekt: Tjänstemännen skulle byggas in i det socialdemokratiska projektet. Man gick från grundtrygghet till försäkringslösningar som gynnade breda grupper.
Men det blev inte så som Erlander fruktade eller Folkpartiledaren Bertil Ohlin hoppades. Det gick inte att utbilda bort vänstern. Väljarna i dag är visserligen flyktigare än någonsin. Men medelklassen är inte trogen egenintresset. Plånboken är viktig, men i det här valet kommer den inte att räcka till valseger.
Kanske var såväl Moderaternas som Socialdemokraternas stora misstag att man i grunden misstolkade Fredrik Reinfeldts framgångar i valen 2006 och 2010. Man utgick ifrån att väljarna var tvådimensionella. Man trodde att val bara handlar om plånbok, om egenintresse och individualism. Att radhusväljare inte har någon själ.
I en artikel i ABF:s tidning Fönstret av Olof Palme från mitten av 1960-talet skriver han om det nödvändiga i att fånga upp och politiskt forma nästa generation. Palme utgick från Keynes klassiska citat om att ”de flesta människor benhårt och envist håller fast vid de idéer de kommer att omfatta under unga år”.
Det vi kallar vänstervåg är fortfarande något spretigt odefinierat. Det är en kombination av frågor på olika skalor. Där finns tydlig kritik från vänster när det gäller ekonomi, men också helt andra dimensioner.
I går kväll talade Stefan Löfven i Visby. Sveriges nästa statsminister höll ett tal som började i Kärrtorp och slutade i solidaritet. Mest applåder fick han när han talade om antirasism, om feminism och skolans roll för att utjämna klasskillnader.
Det vi kallar vänstervåg är inte bara vänster. Men den kanske skulle kunna bli det.
I så fall har den potential att politiskt forma en hel generation.