Ingen väg tillbaka för Miljöpartiet
Ingen tvivlar på att presskonferensen i tisdags var en av Åsa Romsons svåraste stunder. Först förklarade statsministerns presschef att Romson inte kunde stanna för enskilda intervjuer. Sedan kom gråten, märkligt nog när den vice statsministern råkade nämna miljöpartistiska kommunalpolitiker ute i landet.
För många miljöpartister är flyktingfrågan viktig, kanske till och med viktigare än miljön. Kampen för en generös och - framför allt - human flyktingpolitik har format partiets företrädare. Det finns i partiets DNA, för att låna ett modernt sätt att beskriva kärnan i en politisk övertygelse.
Hårda regler
Ändå stod alltså Åsa Romson där och föreslog id-kontroller, stopp för familjeåterföreningar och opålitliga medicinska bedömningar av unga flyktingars ålder. Dessutom ska Sverige få EU:s strängaste asylregler. Det blir tillfälliga uppehållstillstånd för alla, och stopp för de flesta familjeåterföreningar.
För bara någon vecka sedan hade förslagen varit otänkbara för ett miljöpartistiskt språkrör. Å andra sidan, för bara ett drygt år sedan hade ingen miljöpartist alls hållit en presskonferens som representant för en regering. Miljöpartiet är med och styr i staten, och i upp emot 120 kommuner i landet.
Gröna politiker ansvariga
Det är miljöpartister som ska se till att de nyanlända barnen får en plats i skolan och att ensamkommande barn får en god man. Det är gröna politiker som ska ordna boende, svenskundervisning och tandvård.
Och så länge man sitter kvar är det miljöpartister som får skulden om allt det där misslyckas.
Den gröna partiledningen tvingades välja mellan att kanske kunna påverka en politik på tvärs med partiets kärnvärderingar, eller att lämna makten och två sina händer.
Romson och en knapp majoritet av riksdagsgruppen valde som vi vet att stanna kvar. Hon säger att man gjorde det för flyktingarnas, och kanske för kommunpolitikernas, skull. En cyniker måste förstås också fråga om inte Åsa Romson också väldigt gärna ville vara miljöminister när klimattoppmötet startar i nästa vecka?
Miljöpartiet har valt väg. Partiet ska vara med och forma de politiska besluten, också när verkligheten gör det svårt och plågsamt. Men priset är högt. Sedan i tisdags måste Miljöpartiet finna sig i att bli betraktat som ett parti bland alla andra, varken finare eller mer idealistiskt.
Det kanske kan förklara en eller annan tår i ett språkrörs ögonvrå.
Vad partimedlemmar och väljare kommer att tycka vet vi inte. Men en sak är säker, det finns ingen väg tillbaka.