De breda grabbarna som skiter i kvinnor
Hamnarbetarna borde dela med sig
Tänk att hamnarbetarna fick så mycket uppmärksamhet.
Det räckte med 1 300 breda grabbar i svarta mössor som mullrade om storstrejk och hela Sverige skakade. Exporten hotades och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson skyndade stressad på en särskild skräddarsydd strejklag.
Tänk om Sveriges 180 000 undersköterskor hade gjort likadant. Brutit sig loss och hotat med strejk. Nej, det hade så klart aldrig hänt. Kvinnor bråkar inte på det sättet.
De håller ihop med de andra LO-förbunden och väntar på sin tur trots att de tjänar många tusen mindre än en hamnarbetare. I bästa fall går undersköterskorna i något feministiskt tåg, det är ju den internationella kvinnodagen i dag.
Fast det blir väl skitväder som vanligt.
Vi har bråkat, förhandlat och surat medan männen fortsatt att segla förbi oss.
Kvinnodagen brukar firas i snöblandat regn. En god illustration av själva kvinnokampen som ju alltid bedrivits i motvind.
Gammal paroll lika aktuell idag
Min första kvinnodemonstration måste ha varit den 8 mars 1976. Vi var inte många och jag minns inte vem som organiserade tåget, men jag minns vädret. Iskylan.
Bara idioter väljer att marschera i mars. Och inte fick vi någon lön för mödan trots att vi fortsatte att streta år efter år.
Vår 43 år gamla paroll är lika gångbar i dag:
”Lika lön för lika arbete”
Då tog jag för givet att jag snart skulle ha samma lön som mina manliga journalistkolleger. Ett helt arbetsliv senare kan jag konstatera att den dagen aldrig kom.
Under decennier har jag och mina kvinnliga kolleger kämpat för våra löner. Vi har bråkat, förhandlat och surat medan männen fortsatt att segla förbi oss.
Kvinnliga journalister tjänar fortfarande nio procent mindre än sina manliga kolleger och visst kan det kännas bittert.
Inte ens på delvis LO-ägda Aftonbladet har kvinnorna kommit i kapp, där skiljer det fortfarande en tusenlapp mellan könen, men vi är knappast ensamma. Den generella löneskillnaden mellan kvinnor och män är i dag 11,3 procent. Omräknat i tid innebär det att män får betalt för hela sin arbetsdag, från åtta till fem, medan kvinnorna jobbar gratis efter 16:06. Vi ger alltså bort nästan en gratistimme varenda arbetsdag.
Lasta båt mer värt än vård av gamla
Kvinnor och män finns dessutom i olika yrken. Män som lastar båtar får mycket högre lön än kvinnor som vårdar gamla. Om vi jämför två likvärdiga jobb som ingenjör och grundskollärare är löneskillnaden fortfarande över 6 000 kronor i månaden. Den manliga ingenjören får 15 procent mer än den kvinnliga läraren.
Även om kvinnornas löner nu ökar något är takten så långsam att det kommer att ta minst 25 år innan vi uppnått full rättvisa. Det innebär att också mina döttrar kommer att diskrimineras på sina arbetsplatser.
Att bilda ett grabbigt fackförbund hjälper bara er själva. Ni borde dela med er.
Så här kan det inte fortsätta. Det går alldeles för långsamt. Generation efter generation av kvinnor kan inte hållas tillbaka. I de samordnade förhandlingarna får männen i industrin bli bättre på att kontinuerligt dela med sig till de lägre avlönade undersköterskorna. Och ni hamnarbetare borde känna större solidaritet med era lägre avlönade systrar. Att bilda ett grabbigt fackförbund hjälper bara er själva. Ni borde dela med er.
Ni skulle också kunna ta mer ansvar för hem och familj. Så länge kvinnan har den lägre lönen och tar den mesta barnledigheten är hon den ekonomiska förloraren. Det är hon som sedan fortsätter att städa, hämta och vabba samtidigt som hon förväntas göra lönekarriär på jobbet.
Det är inte konstigt att många kvinnor sjukskrivs av stressen. Familjefällan löses enklast genom att föräldraförsäkringen delas upp, hälften till mamman och hälften till pappan. Undersköterskor och hamnarbetare kan vara lika goda föräldrar.
När kvinnorna väl uppvärderas kommer så mycket annat på köpet.
På jämställda arbetsplatser minskar risken för sexuella trakasserier. I jämställda äktenskap delar man på sysslorna och båda får en bra pension.
Det kallas solidaritet och det borde även en hamnarbetare fatta.