Nyamko Sabuni köper inte "grisen i säcken"

SD vill ha ett "svenskt" och illiberalt Sverige

Anders Lindberg

Politisk chefredaktör

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Uppdaterad 2021-03-23 | Publicerad 2021-03-13

helskärm

En lördag i maj 2002 satt Lars Leijonborg i Dansk TV och rev sönder ett papper. Det var en annons från Dansk Folkeparti och mitt emot honom i studion log partiledaren Pia Kjaersgaard ett snett leende.

– Jag är här för att försvara mina liberala värderingar, där den öppna debatten måste försvaras och segregationen motarbetas, sa Lars Leijonborg.

Det gick inte särskilt bra.

Leijonborg ville att Pia Kjaersgaard skulle ta avstånd från sin annons "där det framställs som en förbrytelse att bära slöja". Hon tyckte han var en pompös fjant.

Recensionerna efteråt blev lätt förvirrade.

"Åtar man sig att debattera mot en Kjærsgaard så är det ens förbannade skyldighet att vinna." skrev Jan Guilliou i Aftonbladet. Men "Lars Leijonborg är som vi alla vet en sällsynt usel debattör".

Andra såg historien upprepa sig. Som då Bengt Westerberg reste sig ur SVT:s soffa på valnatten 1991 när Ny Demokrati-duon Ian Wachtmeister och Bert Karlsson skulle sätta sig.

Liberalerna har hållit rågången mot högerradikala partier i över hundra år, fram till och med Januariavtalet som ställer SD utan makt idag. Mer än någon annan rörelse har Liberalerna varit den liberala demokratins bastion i Sverige. Självbilden är av en storslagen historisk mission.

"Gör inga dumheter medan jag är död!" (Atlantis 2011) kallade tidigare partiledaren Per Ahlmark sina memoarer.

Det hade varit intressant att höra hans reflektioner efter Nyamko Sabunis pressträff förra fredagen då hon meddelade att partistyrelsen med röstsiffrorna 13 mot 10 öppnat för att ingå i en M-ledd regering med stöd av SD.

I debatten framställs ofta Liberalerna som ett borgerligt parti bland andra, men det är inte sant. Den liberala traditionen har helt andra rötter än konservatismen. I Europa har man ofta en annan partifärg än högerpartierna, som brittiska Liberaldemokraternas gula eller nederländska VVD:s brandgula. Man har ett eget internationellt samarbetsorgan, Liberala internationalen, och i Europaparlamentet en egen partigrupp, Renew Europe. Liberalerna ingår alltså inte i konservativa EPP utan ligger ofta nära den socialdemokratiska gruppen i viktiga frågor som demokrati och mänskliga rättigheter.

Att L:s enda Europaparlamentariker, Karin Karlsbro, motsätter sig beslutet att närma sig SD är knappast en slump. I januari, när Nyamko Sabuni började visa korten och försökte få till bråk om regeringens migrationspolitik, kallade Karlsbro det för ett "historiskt misstag".

Inte heller i Sverige har idégemenskapen mellan liberaler och högern alltid varit särskilt stark. Föreställningen om Allianspartier som Fredrik Reinfeldt lanserade inför valet 2006 var ny och faktiskt ganska revolutionerande när den kom. De "traditionella block" vi brukar prata om spricker upp när man tittar närmare på dem.

Till och med blockpolitikens själva skapelseberättelse, föreställningen om Socialdemokratins hegemoni och obrutna regeringsperiod mellan 1932 och 1976 är till stor del fiktion. Under andra världskriget hade Sverige samlingsregering mellan S och de borgerliga partierna. På 1950-talet samregerade Socialdemokraterna med Centern. På 1970-talet hade Sverige under tre år en lotteririksdag där båda block fick exakt 175 riksdagsmandat var.

Den moderna välfärdsstaten byggdes ut i ett samspel mellan flera olika partier och även om Socialdemokraterna var störst så har bland annat Liberalernas socialpolitik varit helt avgörande. Våra socialförsäkringar och rättigheter för funktionshindrade bär en mycket stark socialliberal prägel.

I frågor om demokrati har man stått fast. Det märks inte minst i den stenhårda kritiken i Europaparlamentet mot Moderaternas tidigare samarbete med Ungerska regeringspartiet Fidesz och Viktor Orban. Liberalerna har stått i främsta ledet mot Sverigedemokraterna.

Tills nu.

Så vad är det då Nyamko Sabuni får på köpet när hon kastar partiets tradition under bussen?

Hon får makt, kanske. Hon kommer att få slåss med M, SD och KD om de röster som ogillar invandring och vill se en mer auktoritär politik. Det betyder att hon även kommer att behöva anpassa sin retorik och politik efter dessa väljare, precis som Moderaterna och Kristdemokraterna de senaste åren har anpassat sin.

Hon får även Richard Jomshof, SD:s partisekreterare

– Jag lider med alla människor som tvingas födas i de här länderna under islam som enligt mig är en avskyvärd ideologi och religion, sa han i SVT:s "Sverige möts" i veckan.

Ulf Kristersson uttryckte avsky och förvåning. Spelad självklart, Jomshof och SD har alltid tyckt och sagt så. Liksom SD alltid har tyckt invandrare är en "kulturell belastning". Låt oss inte hymla om det. SD:s samhällsvision är ett "svenskt", kulturellt homogent och illiberalt Sverige. Resten är fernissa.

Nyamko Sabuni köper inte, om uttrycket tillåts, grisen i säcken.

Liberalerna får även SD:s nätrörelse på köpet. Den mosaik av hatsajter, facebookgrupper och trollarméer som gör att exempelvis denna artikel kommer att dränkas i hat och smädelser på nätet. Fascistiska partier har alltid hållit sig med slagskämpar till gatans parlament. I dag finns dessa strukturer bara en knapptryckning bort.

Det är samma stormavdelningar som gör att kvinnliga journalister dränks i hat och som i praktiken hotar yttrandefriheten genom att få allt fler röster att tystna. Vill L verkligen ha det sällskapet? Jag skulle personligen ha skämts ögonen ur mig.

Liberalernas partiråd är 28 mars. Då avgörs om Liberalerna ska välja samma väg som Centerpartiet och gå till val med alla alternativ öppna. Eller samma som Kristdemokraterna – att sträva efter en regering där Jimmie Åkesson kommer att ha sista ordet.

– Jag är här för att försvara mina liberala värderingar, sa Lars Leijonborg i den där TV-studion för snart tjugo år sedan.

Vill Liberalerna kunna fortsätta säga det i framtiden?

***

Chatta med Anders Lindberg. Chatten öppnar 09:00 men du kan ställa dina frågor redan nu