Snart går gränsen för Sverige vid Narva igen
Hur påverkar Natomedlemskapet vår syn på oss själva?
SÄLEN. Det låg en säregen känsla av allvar över invigningen av rikskonferensen Folk och försvar på Högfjällshotellet i Sälen i söndags. Som Folk och försvars ordförande Göran Arrius konstaterade är det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde nu sämre än det har varit någon gång sedan andra världskriget.
– Ett dramatiskt och långsiktigt försämrat omvärldsläge, konstaterade statsminister Ulf Kristersson i sitt inledningsanförande.
Rysslands anfallskrig mot Ukraina kommer för överskådlig tid ändra förutsättningarna för säkerhet i Europa. För Sveriges och Finlands del går arbetet med Natomedlemskapet vidare.
En röd tråd i diskussionerna på Folk och försvar är frågan om vilken typ av medlemsland Sverige ska vara i Nato. Ulf Kristersson slog redan i inledningen fast att det i fredstid inte kommer att bli aktuellt med kärnvapen på svensk mark. Det är samma princip som gäller i övriga nordiska länder.
Men regeringens ambition är att Sverige ska vara en ”långsiktig, lojal och engagerad” medlem som från början ska ta ett stort ansvar för hela Natos säkerhet.
Statsministern pekade redan nu ut tre insatser Sverige ska delta i.
Det första är att Sverige ska gå med i European Sky Shield, ett gemensamt missilförsvar som tillkommit på tyskt initiativ. Tanken är att integrera de olika ländernas luftvärnssystem och bygga upp ett gemensamt luftförsvar.
Det andra är att låta svenska Gripenplan delta i den gemensamma luftpatrulleringen över Östersjön och Svarta havet. Det handlar kanske främst om incidentberedskapen över de baltiska staterna.
Och det tredje är att svenska markförband redan i fredstid ska placeras i Baltikum, som en del av Natotrupperna där. Här går på många sätt Natos första försvarslinje mot Ryssland. Det är även områden som ligger nära Sverige och där inte minst Gotland är strategiskt avgörande om de ska gå att försvara.
Det är alltihop rimliga insatser som svarar mot den förändrade hotbilden, särskilt i Östersjöområdet. Men samtidigt handlar det om stora förändringar i vår utrikespolitik och i vår egen självbild.
I praktiken kommer Sveriges mentala gräns inte längre gå i Östersjön utan vid Finlands och de baltiska staternas östgräns. Vi måste tänka in dessa länders intressen, geografi och militära förmågor lika mycket som våra egna.
Norden och Baltikum kommer att bli ett gemensamt militärt operationsområde där statsgränser mellan länderna mest är till besvär. Gripenplan och markförband på andra sidan Östersjön är bara början.
Om några år kommer försvaret av Norden och Baltikum allt mer ha smält samman till en enhet. På samma sätt som många svenskar idag har med sig erfarenheter hem från FN-tjänst i fjärran krishärdar kommer med tiden allt fler att ha tjänstgjort i aktiva militära förband stationerade i Estland, Lettland och Litauen.
Frågan är hur dessa nya gränser kommer att förändra hur vi ser på oss själva.
Alliansfriheten och neutraliteten var inte bara säkerhetspolitik utan även en svensk identitet. Vad kommer att bli vår nya identitet? Vilket ansvar vill och kan vi ta i vår nära omvärld? Vilka nya mål ska vi ha med utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken?
Ibland pratar man om ett sådant helhetsgrepp som en "Grand Strategy", eller en Storstrategi.
Sverige skulle behöva en ny, den gamla dog 24 februari.
Men jag tror inte riktigt vi vet själva vad den ska innehålla. Vi går från att ha varit ett litet land i utkanten av världens stora händelser till att ha en helt central geografisk placering mellan ett säkerhetspolitiskt allt viktigare Östersjön och ett Arktis där isarna smälter på grund av klimatförändringarna och stormakterna flyttar fram positionerna.
På Folk och försvar var Ulf Kristersson och Magdalena Andersson påfallande överens om Nato. Från scenen berömde de varandra.
Det var fint att se.
Men utanför Högfjällshotellet låg dimman tät.