Huliganerna är inte alls några arbetslösa killar på glid
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-24
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det var upplopp på Råsunda i måndags. Huliganerna i AIK-klacken kunde inte acceptera ett mål i baken så de försökte storma fotbollsplanen.
Hammarby gjorde 1–0-målet. Min kompis Johan är inbiten bajare. Han stod i publiken på Råsunda, väntade i trekvart när matchen avbröts.
”Jag såg ingenting för jag stod på den motsatta läktaren. Det var regnigt och djävligt. Jag var arg hela natten sedan.”
Huliganerna är inte alls några arbetslösa killar på glid som måste leva ut sin desperation, brukar Johan tala om för mig. Huliganerna är kort och gott bråkstakar, från alla samhällsklasser och familjeförhållanden.
I boken ”Med uppenbar känsla för stil” skriver Stephan Mendel-Enk:
”De kom från alla samhällsklasser. De var svenskar och invandrare. Nassar, kommunister, sossar, moderater, chefer, arbetslösa. De älskade fotboll och våld. De skulle göra vad som helst för varandra. Sitta i fängelse/förlora jobbet/dö.”
Han har intervjuat killar i AIK:s våldsamma ”Firma” och hittat huliganernas gemensamma nämnare: de är män. Män som praktiserar vår tids manlighetsideologi på de allra mest våldsamma sätt.
”Jag [märkte] att deras värderingar och ideal inte heller skilde sig från vad jag stött på i andra manliga sammanhang: Stå pall. Behärska dig. Var lojal mot gruppen. Offra dig för något större och viktigare än du själv. Den interna hierarkin. Den stenhårda uppdelningen offentligt/privat. Föraktet för svaghet”, skriver Mendel-Enk.
När mina kompisar kommer på middag snackar vi män kontra manlighet. Den här hösten har onekligen inbjudit till det. Gudrun Schymans utskrattade förslag om mansskatt. Brödraskapet i Metalls avdelning 112 som urartade i dildoinköp och spritfester. Upploppet på Råsunda.
Vi har en jämställdhetsdebatt som äntligen börjar ta sikte på mannen, inte bara på kvinnan, och som allt fler män deltar i (nye jämställdhetsministern Jens Orback börjar få sällskap). Den nymornade diskussionen om manligheten skildras ibland, kanske för att passa den mediala dramaturgin, som ett ställningskrig mellan män och kvinnor. Män som oreflekterat hojtar ”Skyll inte på mig! Dra inte alla över en kam!” ges oförtjänt stort utrymme.
Förhoppningsvis är det bara en barnsjukdom. Förhoppningsvis kan diskussionen om mannen med tiden skildras mer seriöst än så.
På min middag pratar alla i munnen på varandra. Sen säger någon: ”Och vilken manlighet är det vi vill ha istället för den destruktiva?” Det blir dödstyst. Först efter några sekunder trillar polletten ner.
Meningen är så klart inte att upprätta någon ny ”manlighet”. Meningen är att låta folk vara människor, oavsett kön och i frihet från tvingande könsroller. Könsmaktsordningen som överordnar män och underordnar kvinnor hämtar inte minst näring från övertygelsen om könens olikhet: män och kvinnor är olika och tänker på olika sätt. Aldrig kan de mötas, än mindre förstå varandra, sägs det.
Vilket struntprat. Ett av de bästa inläggen i Aftonbladets debattserie ”Den svenska mannen” är Daniel Boyacioglus dikt om vad som rörde sig i huvudet på tjejen som inte ville:
”Det måste vara mitt fel
Jag gillar dina bröst jätte mycket, han börjar klä av mig
Han drar ner dom, jag drar upp dom och så vidare
jag orkar inte
Han drog ner snabbt. Jättesnabb i rörelserna
känsla: gör vad du vill det spelar ingen roll”
Daniel Boyacioglus träffsäkerhet är smärtsamt exakt, han skriver så det gör ont att läsa. Hans kön spelar ingen roll för texten: han har förstått hur det känns i en tjej som blir våldtagen för han är människa.
Människor är allt vi behöver vara.