Kränkta vita män går att övervinna
”Vernon Dursley hade röstat för att lämna EU”.
JK Rowling, författaren till megasuccén om den unge trollkarlen Harry Potter var rolig på Twitter.
Vernon Dursley är Potters fosterfar, en allt igenom småskuren och vidrig person som försöker upprätthålla sitt inskränkta medelklassliv genom att sätta sig på andra. När han inte får sin vilja igenom blir han högröd i ansiktet och skriker tills han får det.
På midsommarafton tog han hem segern i den brittiska folkomröstningen.
I USA hade han röstat på Donald Trump för att bygga den där muren mot Mexiko. I Sverige på Jimmie Åkesson och i Frankrike på Marine Le Pen.
Någon statsvetare borde förmodligen fundera över hur det egentligen gick till när den arge vite mannen klev ut från tidningarnas kommentarsfält och erövrade platsen som agendasättare i västvärldens politik.
Förr talade man ofta om att val vanns i den politiska mitten där marginalväljarna fanns, de som kunde tänka sig rösta både höger eller vänster. I dag jagar både socialdemokrater och moderater Vernon Dursleys röst. Och de lyckas bra.
Jublet visste inga gränser när SCB:s stora mätning presenterades i maj, då både LO-medlemmar och gamla moderatväljare började återvända från SD till sina vanliga partier.
Det är självfallet positivt, men vi måste nog fundera över vad det gör med vår politiska kultur.
De flesta väljare är nämligen inte kränkta vita män. De flesta blir inte högröda i ansiktet och skriker tills de får sin vilja igenom. En sedelärande historia jag hörde från en god vän i London handlade om hens svärföräldrar. Pappan var arg på det mesta: invandrare, EU och politikerna. Han röstade för att lämna EU och berättade det gärna för alla som ville höra på.
När han var i rummet höll hans fru lite hummande med honom. Men på tu man hand var hon långt ifrån säker. Hon funderade mer på hushållets ekonomi än på invandring och pratade om barnens möjligheter att resa och jobba utomlands. Hur hon till slut röstade vet jag inte.
Men vilka partier bryr sig egentligen om henne och hennes funderingar?
Problemet med ett politiskt samtal som utgår från en grupp som egentligen är ganska extrem är att både politiken
och retoriken blir därefter.
Men majoriteten av väljarna finns inte på dagordningen, inte kvinnorna, ungdomarna eller alla med rötter utomlands.
Vad skulle hända med det offentliga samtalet om vi funderade lite mindre på varför Vernon Dursley är arg och lite mer på att det saknas sjuksköterskor i cancervården?
I veckan kom statistik över hur mycket pengar Hillary Clinton respektive Donald Trump lyckades samla ihop inför valkampanjen. Clinton har fått ihop 42 miljoner dollar, Trump futtiga 1,3 miljoner.
Det kan vara värt att tänka på efter folkomröstningen i Storbritannien. Hoppet är inte ute. Och Vernon Dursley är inte oövervinnelig. De unga röstade för att Storbritannien ska stanna i EU och stödjer inte Donald Trump. Till slut vinner nog Harry Potter.
Även om det just nu känns som att det kan behövas en smula magi.