Industrins spår går inte att sudda ut
Klimatförändringarna måste stoppas
5 januari 2015.
Klimathotet.
I julhelgen kom snön äntligen över den lilla våtmarken nedanför Rösjöberget. Korparnas grafiska svärta kontrasterar mot allt detta vita. När de passerar låter deras vingslag som ljudeffekten från en film om urtidsdjur.
Det har varit en lång och mörk höst, men nu vänder det. Om bara några månader kommer tranorna att rasta här och majestätiskt vandra fram över mossen. Och lite senare, när våren övergår i försommar, hörs förhoppningsvis gräsändernas försiktiga kvackande ur vassruggarna.
För den som inte vet bättre framstår våtmarken antagligen som själva sinnebilden av orörd natur. Spår av älg och rådjur i snön, och av varg. Orrar som betar björkarnas toppar och en tystnad som bara bryts av hackspettens knackande. Men sanningen är att vi står på resterna av tung industri, riktigt tung industri. Här har det brutits malm i århundraden och det är bara en mansålder sedan den gruvverksamheten upphörde.
Det är inte svårt att se spåren om
man vet vad man ska titta efter. I norra änden av Rösjön ligger ruinerna av ett anrikningsverk, som ett snöklätt Angkor Wat direkt från det förrförra århundradets upptäcktsresor. Dolda av skog ligger gruvhålen, märken efter ett mänskligt slit större än vi antagligen kan föreställa oss. Några obetydliga fördjupningar i berget som fortfarande färgas rött av oxiderande järn. Andra djupa vattenfyllda hål rakt ner i underjorden, livsfarliga för den som inte är försiktig.
Och själva våtmarken är egentligen inget annat än en sligdamm, uppbyggd för att samla upp berg som krossats i processen för att utvinna de värdefulla mineralerna.
Så där är det med mycket av det vi brukar kalla naturen. Skogarna är planterade för att en dag bli papper till tidningar som kanske aldrig kommer att tryckas, sjöarna är kraftverksdammar för att förvandla det strömmande vattnet till elektricitet. Och bergen är som sagt genombrutna av gruvor, i alla fall i den här delen av landet.
Och då har vi ändå inte talat om det vi brukar beskriva som kulturmark.
Där jag under mina tonår planterade små granplantor växer i dag ungskog.
Ett landskap skapat av människans arbete, och egentligen är det kanske inte så illa.
Jag vet inte om den insikten bidrar till att det är så svårt för oss att se det ödesmättade i klimatfrågan. Människan har ju alltid påverkat naturen, och på något sätt har vi lyckats anpassa oss.
Ungefär så där brukar det se ut i mejlboxen när vi skriver om klimatfrågan. Och förvånansvärt ofta låter det på samma sätt när stora globala intressegrupper uttrycker varför det skulle vara alldeles för tidigt att på allvar ta itu med de utsläpp som osynligt förändrar förutsättningarna för liv på jorden.
För sanningen är ju att den människodrivna förändringen av klimatet förändrar villkoren på jorden. När FN:s klimatpanel IPCC
i november presenterade sin senaste stora rapport konstaterade forskarna att extrema situationer som översvämningar, torka, stormar och skogsbränder redan visar hur sårbara både ekosystem och mänskliga samhällen är. Och de extrema situationerna blir bara fler och fler.
Det är inte så konstigt.
I samma rapport visar panelen att koncentrationen av växthusgaser nu är den högsta på åtminstone 800 000 år. På norra halvklotet har de senaste 30 åren sannolikt varit de varmaste på 1 400 år. Vattnets kretslopp är förändrat och havsvattnat varmare. Landområden förorenas av salt och de stora inlandsisarna smälter, liksom de glaciärer som är en viktig källa till sötvatten i flera av jordens mest tätbefolkade områden.
Fortsätter vi som i dag kommer klimatet att förändras på ett sätt som innebär allvarliga, genomgående och oåterkalleliga effekter för människor och ekosystem, enligt forskarna.
Det borde vara argument nog för en förändring.
Till hösten ska världens ledare träffas i Paris för ännu ett försök att enas om en global, bindande och tillräckligt kraftfull begränsning av växthusgasutsläppen. Om de lyckas kommer det att betyda att transportsystem, livsmedelsproduktion och boende måste förändras. En överenskommelse kommer att påverka vardagen för oss alla.
Ett misslyckande skulle föra oss ett steg närmare mycket större – och hemskare – förändringar.
Spåren efter gruvproduktionen vid Rösjön i Dalarna är kanske inte så lätta att se, men de finns där. Ingen vet riktigt vilka kemikalier den övergivna sligdammen ruvar på.
Men hit kommer livet, och tranorna, att återvända. Det handlar bara om att snön, och mörkret, ska ge vika.