Kina – tillväxt utan rättigheter
Kina förekommer flitigt i nyhetsrapporteringen, men som vanligt klarar massmedierna bara av att fokusera på ens sak i taget.
Just nu handlar det om krisen på den koreanska halvön och Kinas säkerhetspolitiska roll. Men vem pratar om Kinas bredare roll som militärmakt?
Samma enögdhet speglade rapporteringen för några veckor sedan, när G20-länderna träffades. Kina kritiserade USA för beslutet att trycka mer pengar. USA krävde (för vilken gång i ordningen?) att Kina ska höja värdet på sin valuta för att minska obalanserna i världshandeln. Kina vägrade; är allt för beroende av sin export.
Men detta handlar inte bara om storpolitik och toppmöten. Kinas exportberoende speglar också den grundläggande bristen på grundläggande sociala och mänskliga rättigheter.
Kinas inhemska konsumtion har ökat kraftigt och redan för fem år sedan gjorde president Hu Jintao den sociala utjämningen till en av sina huvudfrågor. Det var då en reaktion på alla strejker och sociala protester relaterade till dåliga löner och arbetsmiljö.
Men välståndet är extremt ojämlikt fördelat och det finns egentligen inga fungerande utjämningsmekanismer. Sjukdom och arbetslöshet innebär att man tappar sina försörjningsmöjligheter. Det gör att många sparar sina pengar i stället för att konsumera eller investera.
Kina har ett system där man klassificeras som antingen stads- eller landsbygdsbo. Om man flyttar utan tillstånd förlorar man rätten till sjukvård och utbildning. Människor är illegala invandrare i sitt eget land.
Det saknas också fria fackföreningar som kan ta till vara löntagarnas intressen. I västvärlden har fackets krav på löner varit en viktig förklaring till ökad välfärd och inhemsk konsumtion. Men i Kina finns inga sådana mekanismer.
Allt, även ambitionen att utjämna de sociala skillnaderna, styrs från Peking. Den statliga fackföreningen ACFTU är helt kontrollerad av kommunistpartiet. Svenska och andra utländska företag har anpassat sig till denna märkliga mix av hyperkapitalism och kommunism.
Problemet för Kina är att den inhemska konsumtionen hålls strypsnara av den politiska modellen. Det blir så med tillväxt utan rättigheter.