Demokratierna slits sönder av bombkrig
Maktkalkylen är enkel: Vi behöver sådana skurkar för att slå tillbaka värre skurkar
Ännu 2002 lyste det framgång om Tony Blair. Han styrde ett Storbritannien, äntligen befriat från Margaret Thatcher. Utan vapenhjälp. Blairs nästa stora mål var att krossa Saddam Hussein, med vapen. En snabb expedition och sen skulle irakier sköta ordning, militär och demokrati.
Miljoner demonstrerade mot krigspolitiken, skapad av högerkristne Bush. Kriget blev ett blodigt misslyckande med död, massflykt och styckning av landet enligt etniska-religiösa principer. Blairs lovande karriär vände i tragedi och förakt och, ännu värre, i löje.
Hans egen en gång lojala administration flyr Blair för att rädda sig själva.
David Kelly, försvarsdepartementets vetenskaplige rådgivare, tillhör inte dem. Han vågade hävda att Irak saknade massförstörelsevapen, att FN:s vapeninspektion, hans gamla arbetsplats, borde få göra nya studier.
Kellys anonymitet avslöjades mot alla pressregler. Han skändades av Blairs folk.
I juli 2003, när bombkriget mot Irak pågått bortåt fyra månader, fann den brittiska polisen ett lik i Oxfordshire-skogarna. Den döde var David Kelly
Han hade, enligt rapporten, karvat sönder en blodåder med en trädgårdsspade. Ytterst få, om ens några, självmord begås så makabert. Enligt staten drevs omutlige statstjänaren Kelly att ta sitt liv. Utredningar inställdes.
Kellys kolleger från UD, departement och regeringskorridorer ”vittnar” för närvarande om Irak-kriget. Utfrågningen leds av John Chilcot, hög statstjänsteman och adlad. Samtalen förs på det elegant och verserade språk som förenar den brittiska eliten med de förnäma universiteten. Oxbridge med dess brödragemeskap. Därifrån rekryterade i decennier KGB de mest briljanta spionerna.
Dessa män i staten som en gång legitimerade kriget vill nu befria sig från personligt ansvar. Bombkriget var i själva verket beslutat av George W Bush och Tony Blair redan 2002.
Det var den militära svansen som styrde de politiska krigsbesluten, säger Lord Goldsmith. Vid krigsutbrottet var han statens högste juridiska rådgivare. Hårt pressad av Blairs stab skrev han, trots visst motstånd, ut lagligt alibi för bombkriget.
Blairs medarbetare ”sexade up” storyn: Saddam kan förgifta London inom fyrtiofem minuter. Medier spred okritiskt budskapen.
I London ser jag bilder på brittiska soldater som torterar irakiska fångar, kanske till döden.
Dryga sex år efter bombkriget visar försiktiga utfrågare hur krigsförfallet spridit sig till Storbritannien. Statsförvaltningen drevs till lögner och korruption. Medier tjänstgjorde som krigsmegafoner. Militärer demoraliserades till torterare.
Tony Blair förvandlades till ett redskap för den krigiska kristna USA-högern. Statens repressiva kontroll av medborgare når långt förbi vad den demokratiska staten borde tolerera.
Med viss sorg hör jag Obama upprepa Tony Blairs fraser. Med 100 0000 soldater ska ”varaktig frihet” spira i Afghanistan. Inom några månader är såväl al-Qaida som talibanerna eliminerade: Hårda militära tag, önsketänkande om exitstrategin och inte ett ord om krigets slutmål. Obama kanske återkommer nästa vecka när Nobels fredspris trycks i hans hand.
Västvärldens ombud för fred, Hamid Karzai, är vald, inte av folket utan av västvärlden, krigsherrar och knarkhandlare. Väst visade honom sitt underdåniga förtroende sedan han valfuskat samman en majoritet. Tre timmar efter valfuskets inledning jublades gratulationer till fifflaren från Nato, FN, EU och på Bildts blogg. Karzai kan knappast röra sig utanför sin bunker. Hans släkt är djupt involverad i den monstruösa heroinhandeln. Hans hovmän berikar sig på utländskt bistånd.
Sorgligt nog lät Obama som Tony Blair:
Maktkalkylen är enkel: Vi behöver den sortens skurkar för att slå tillbaka ännu värre skurkar, det vill säga talibanerna.
Det åtta år långa kriget tyder på att maktanalysen misslyckats.
Nederlag, inte demokrati, väntar. Runt 2014, när Afghanistan-kriget nått ett eländigt slut, kommer Obama och hans medarbetare, som Blairs gäng, att sorgset ursäktande tvingas stå till svars vid den tidens sanningskommissioner.