Tro det eller ej, men det finns trevliga lobbyister
Kommunala tjänstemän går inte längre vilse i Bryssels "nöjeskvarter"
Regnet vräker ner över Stockholm. Brussels Airlines skamfilade A319 hinner knapp lyfta innan ljusen från staden försvinner. Det är inget passagerarna på kvällsflyget till Bryssel noterar.
Om flygbranschen har kvar något av flärd och äventyr så har det inte checkat in här. Ingen exklusiv elegans och inga förväntansfulla sällskap som ropar på öl eller sprit. Bara människor på väg till eller ifrån jobbet. En pendlartur.
Snart trettio år efter Sveriges EU-inträde är Unionen vardag.
Avenue de Tervueren 15 i Bryssel. Trevåningshusets fasad är dekorerad med ornament och pelare. Porten är smidd i järn. Inne är det högt i tak, stuckatur och ännu mer smide. Inspirerat av jugendstilen säger de som vet. Sedan 1989 finns de svenska fackliga centralorganisationernas Brysselkontor här.
– LO och TCO hade sett att EU-samarbetet rörde sig mot mer arbetsmarknadspolitik. Eftersom Sverige inte var medlem riskerade de svenska facken att hamna på efterkälken, säger Carl-Albert Hjelmbom som är chef för kontoret.
LO köpte ett hus och tillsammans med TCO öppnade man ett kontor för att bevaka EU-frågor. Akademikerna i SACO finns med sedan 1997.
På den tiden röktes det pipa på kontoret och chefen satt bakom ett gigantiskt skrivbord. På 90-talet var det fortfarande långt till Bryssel, ja eller nej till EU en fråga och kommunala tjänstemän gick vilse i stadens "nöjeskvarter".
Nu är pipröken borta, Carl-Albert Hjelmbom delar chefsrummet med Eva-Lena Kapanen som har titeln senior rådgivare. Lyckligtvis slipper vi också rubriker om svenskar på bordell.
Redan från början handlade Brysselkontorets arbete mycket om information.
Att EG blev EU innebar att unionen engagerade sig allt mer i frågor om till exempel arbetsmarknaden. Behovet av information var stort.
Det finns kvar. Brysselkontorets uppgift är fortfarande att veta vad som händer och informera. Dessutom ska man påverka. Den svenska facklliga linjen i EU bestäms i Stockholm. Men kontoret och de fyra anställda ska hjälpa de svenska facken att hitta sätt att förändra beslut som berör medlemmarna på svenska arbetsplatser.
– Vi ska ha kunskap om processer och kontaktnät, säger Carl-Albert Hjelmbom.
Själv har han bland annat arbetat på den svenska EU-representationen. Eva-Lena Kapanen har jobbat i EU-parlamentet, bland annat. Båda har varit länge i Bryssel.
Jag sitter framför två tvättäkta lobbyister.
Ordet lobbying är lite skumt. Enligt Hjelmbom är det dock inte så konstigt. Det handlar om att veta vad man vill, och att göra det medan ett förslag ännu kan påverkas. Dessutom är det viktigt att inse vad andra vill och vad som är realistiskt, som i varje förhandling.
Det gäller om att förklara det egna perspektivet för rätt person. I EU är det inte alltid så lätt.
– Det handlar om att få till möten, säger Carl-Albert Hjelmbom.
Resurser är en sak. Det har näringslivet gott om. Men för att få inflytande måste man också ha en rimlig problembeskrivning och rätt lösningar. Allt mer har det blivit folkrörelsers och friviligorganisationers planhalva.
– Stora resurser betyder inte alltid motsvarande inflytande. Problemen har blivit verkligare, säger Eva-Lena Kapanen.
Fackens lobbyister har mycket att göra. Precis som i början av 1990-talet arbetar EU allt mer med sådant som berör vanliga arbetande människor. Diskussionen om minimilöner är ett exempel som fått stor uppmärksamhet, men det finns många fler.
En förklaring är att de senaste åren handlat mycket om krishantering. En annan stavas faktiskt brexit. När britterna lämnade unionen blev det lättare att driva frågor i EU.
På kontoret på Avenue de Tervueren 15 är slutsatsen klar. Det är viktigare än på länge att röster från svenska löntagare finns när Europa väljer väg.
Hur påverkas Sverige av medlemskapet i EU? Och hur ska svenska fackföreningar lyckas förklara hur vår arbetsmarknad fungerar för beslutsfattare från andra länder?
I chatten diskuterar Ingvar Persson med läsare.
Denna chatt är stängd.
Klockkan har slagit halv och det är dags att stänga chatten. Jag villl tacka alla som har bidragit med frågor och synpunkter.
Hej igen Fredrik.
Det har aldrig slagit dig att det kanske är det som är problemet. Du har upprepat samma tanke i ett år. Fundamentalistiska marknadsekonomer har sagt samma sak i ett par hundra år. Och hela tiden har fackföreningar och politiker tvingats hantera konsekvenserna.
De flesta villl inte ha ett samhälle med de klyftor en otyglad marknad skulle skapa. Konstigare är det inte.
"Hej Fredrik.
I en teoretisk ekonomisk modell kan man förstås resonera som du gör. Men i ett verkligt samhälle? Jag tror inte det.
Faktum är att alla något så när utvecklade samhällen har någon form av minimilön. Ingen vill leva med orimliga klyftor."
Jag tror jag har gjort den här poängen här i typ ett års tid. Du har fortfarande inte en enda gång motbevisat mitt påstående om att minimilöner orsakar arbetslöshet. I stället drar du straw-man argument om att du värderar minskande av klyftor mer än mig, och så vidare.
Fredrik6 dec 2022Hej Mathias.
Det där är en riktigt bra fråga, och mitt svar är nej. Vi kan inte vara säkra på att den svenska arbetsmarknadsmodellen garanterar rimliga villkor. Faktum är ju att vi redan i dag ser allt fler exempel på revor och att människor behandlas illa.
Dessvärre är nog inte lagstiftning om löner svaret, men visst finns det en punkt där kraven kommer att kännas helt begripliga.
Jag tycker det är allt oftare som vi svenskar räddas av EU från en allt mer högerinriktad svensk politik. Det kan handla om frågor som har med klimatet att göra eller personlig integritet och det finns nog fler områden.
Kan vi verkligen vara säkra på att vi inte en dag kommer behöva räddas av direktiv om minimilön?
Mathias K6 dec 2022