Vissa saker är värre än krig
Krig är det värsta som finns. Eller var, fram till andra världskriget. När ryska soldater öppnade det tyska koncentrationslägret Majdanek 22 juli 1944 började det gå upp för världen att det faktiskt finns saker som är värre. Och Majdanek var bara det första större lägret de allierade befriade.
För ganska exakt tjugo år sedan, 5 april 1992 inleddes belägringen av Sarajevo av Bosnienserbiska styrkor. General Ratko Mladić, den högst militärt ansvarige för belägringen, åtalades nyligen för folkmord vid Jugoslavientribunalen i Haag.
I nästan fyra år kunde världen följa belägringen på TV. Hur granater regnade över civila. Hur prickskyttar systematiskt dödade vanliga människor, även barn. Hur en modern storstad, som 1984 stått värd för vinter-OS, förvandlades till ett blodigt slagfält.
I fredags angrep syriska regeringsstyrkor byn Houla, utanför Homs. Med artilleri och stridsvagnsgranater besköt de ett civilt bostadsområde. Enligt ett uttalande av FN:s säkerhetsråd gick soldaterna sedan in i byn och på nära håll sköt ihjäl människor eller helt enkelt slog ihjäl dem.
Enligt FN dödades över 100 personer. Varav 49 barn under tio år. I helgen publicerade den brittiska tidningen The Independent bilder av barnen (OBS stark bild) och kritiserade omvärldens brist på engagemang.
Säkerhetsrådet, inklusive Syriens allierade Ryssland, fördömde igår ”i starkaste möjliga ordalag” det inträffade. Det räcker tyvärr inte. Det går helt enkelt inte i längden att förhandla med något som systematiskt dödar civila.
Ryssland har ett stort ansvar. Det är de som lamslår Säkerhetsrådet från att agera kraftfullt. Förhoppningsvis är de beredda att leva upp till ansvaret.
En militär lösning är en absolut sista utväg när inga andra möjligheter finns. Men övergreppen mot civilbefolkningen i Syrien måste få ett slut. Den vapenvila som regeringen utlovat måste följas. Annars är världen skyldig att agera, även militärt om så behövs. Den skyldigheten gäller även Ryssland.
Vi stoppade inte folkmordet i Bosnien när det inleddes för 20 år sedan. Det ledde till Srebrenica. Ska vi verkligen göra om samma misstag?
Vad säger det i så fall om oss?