Ur röken steg pansarpåven
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-04-20
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
För en stund påminner scenen om en Fellini-film med de åldrande kardinalerna som struttar fram i sina vackra röda kläder. Allvaret finns hos de hundratusentals som väntar på Petersplatsen. Påven råder över mer än en miljard troende, fast katolicismen är i nedåtgående.
Motsättningarna i Vatikanen har varit synliga. Det finns en liberal falang, ledd av kardinalen Carlo Maria Martini och, fast otydligare, av Dionigi Tettamanzi.
Den senare försvarade alternativglobalisterna i Genua mot polis- och militärattacker.
De konservativa hade Joseph Ratzinger som främsta namn.
Han var närmare Johannes Paulus II än någon annan. Ratzinger blev i går Benedictus XVI.
Därmed borde kontinuitet vara tryggad. För icke-katoliker är det oroväckande.
Ratzinger gav nyligen ut en bok som manar Europa att försvara de kristna värdena genom att bekämpa turkiskt medlemskap i EU. När de orutinerade kardinalerna (bara 2 av 115 hade tidigare varit med om att välja påve) samlades varnade Ratzinger för ”relativismens diktatur”.
Mot modernismen och än mer postmodernismen, kanske vetenskapen, ställde han de fasta värdena, de som för honom finns i gemenskapen med Kristus. Konkret förespråkar den nye påven följande för det katolska vardagslivet: sexuell avhållsamhet, förbud mot preventivmedel, nej till transplantationer, fördömande av homosexualitet och abort. Ratzinger blir en sträng, troligen också intolerant, härskare.
För icke-katoliker bör den nye påven prövas mot vad han kan åstadkomma ekumeniskt, alltså hur han kan närma de stora religionerna till varandra. Ratzinger förespråkar den katolska kyrkans ”restaurering”. Det innebär bland annat mindre av ekumenik och mer av slutenhet mot omvärlden. Han håller den katolska tron som mer värdefull än andra. Vatikanens hierarki ska bevaras.
Ratzinger är en uttalad fiende till befrielseteologin och dess sociala, ibland socialistiska ambitioner, praktiserade för en tid i Latin-amerika.
Några av rörelsens ledare har uteslutits ur den katolska gemenskapen, precis som en del viktiga präster och förnyare. Vatikanens politiska konservatism har undergrävt katolicismens styrka och anseende i det latinska Amerika.
Ratzinger ingrep i USA:s presidentval. Han sa: en abortförespråkare bör inte ha rätt till nattvard. En effektiv attack på demokraternas John Kerry.
Ratzinger, kallad pansarkardinalen av sina motståndare i katolska kyrkan, har sina nära förtrogna i djupt reaktionära och hemlighetsfulla katolska organisationer som Opus Dei och Communio e liberazione, med starkt inflytande i politik och näringsliv. Ratzinger är välvillig också till samverkan med hårdfört fundamentalistiska katolska riktningar. Som han säger: ”Ju mer en religion anpassar sig till det världsliga desto mer överflödig blir den.”
Världen hade behövt en mer anpasslig påve.