Dags att sätta stopp för regeringsmaktens förfall
Egentligen hade Stefan Löfvens talskrivare inte behövt anstränga sig. Argumenten för statsministern att upplösa riksdagen så snart det låter sig göras är uppenbara. Orden formulerades redan för 88 år sedan av Rickard Sandler, folkbildare och fram till i dag socialdemokratins kortvarigaste statsminister.
”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten förfaller”, sa Sandler och lämnade in sin regerings avskedsansökan.
Svårare än så var det inte 1926, och svårare är det inte i dag.
Sandler var förbannad på en borgerlig riksdagsmajoritet som kört över regeringen om gruvstrejken i västmanländska Stripa. Året tidigare hade gruvarbetarna lagt ner arbetet, och när riksdagen ställde sig bakom den statliga arbetslöshetskommissionens beslut att dra in ersättningen till dem som vägrade bli strejkbrytare såg regeringen ingen annan lösning än att avgå.
Det handlade om en sakfråga av djupaste principiell betydelse, och det handlade om regeringsmaktens auktoritet. Om att ta ansvar, med det ord som på något sätt blivit Svarte Petter i dagens politiska debatt.
På det hela taget är situationen inte så annorlunda i dag. Med dagens mandatfördelning innebär det besked Sverigedemokraternas Mattias Karlsson lämnade efter sin appell i tisdags att regeringen förlorar handlingsförmågan i en rad riktiga och viktiga politiska frågor.
Det handlar till exempel om utbyggnaden av den högre utbildningen, underhållet av järnvägen och gränserna för privata välfärdskapitalisters möjligheter att sko sig på barn, sjuka och gamla.
Det handlar också om arbetet för ordning och reda på arbetsmarknaden, mänskligare regler i sjukförsäkringen och – inte minst – höjningen av a-kassan.
De senaste åtta åren har urholkningen av trygghetssystemen varit regeringens viktigaste redskap för att pressa tillbaka löntagarnas krav och hålla nere löneökningarna. Inte så olikt debatten om ”konfliktdirektiven” för snart 90 år sedan om man ska vara ärlig.
För en socialdemokratisk regering är frågor om arbetsmarknaden lika principiella som de var 1926.
Men dagens kris handlar som sagt också om regeringens auktoritet. Rent konkret innebar Mattias Karlssons tal i tisdags ett ultimatum, inte bara till dagens regering utan till alla kommande regeringar. Vad han sa var att partiet tänkte använda sin ställning för att fälla varje regering som inte närmade sig Sverigedemokraternas syn på flykting- och migrationspolitiken.
Den sortens ultimatum från ett ytterlighetsparti med stöd av lite mer än var nionde väljare borde ingen regering kunna acceptera. Det vore regeringsmaktens förfall.
Och så är vi tillbaka hos Sandler.