Gud bevare oss från kyrkoelitism
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-09-03
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
”Gud i partifållan”, ”Evangelium eller politisk moralism?”, ”Saliga äro de som verkställer votering”, lyder några rubriker. Det stundande kyrkovalet (16 september) har fått liberala och moderata redaktörer att raljera med kyrkopolitiken.
”Ordentligt partimärkta representanter har nu större inflytande än de någonsin haft förut /?/ den fördemokratiska ordningen som innebar att biskoparna ägnade sig åt teologiska frågor är upphävd”, skriver Finanstidningens Johan Hakelius ironiskt.
Dagens Nyheter undrar vad partipolitiken har i kyrkan att göra när den nu är skild från staten. ”Guds röst och partiröst hör inte ihop”, slår den liberala tidningen fast. DN oroar sig också över att många kristna kan skrämmas bort från att engagera sig i kyrkans inre liv när de måste ha partipolitiska bindningar.
Nonsens. Vem som helst som är medlem i kyrkan kan ställa upp till val. Det finns en uppsjö av opolitiska ”partier” bestående av kyrkfolk (inte sällan kvinnoprästmotståndare) som ställer upp i kyrkovalet. Ingen tvingas in under partipolitiska beteckningar.
Men varför ska inte människor med både ett politiskt och kyrkligt intresse också få engagera sig i kyrkan? De borgerliga debattörernas förakt för kyrkopolitiken utstrålar förakt för demokratin och en märklig kyrkosyn.
Det finns ett utbrett missförstånd att den kristna läran, den teologiska tolkningen, enbart är en sak för präster och biskopar. Synsättet grundar sig i en hierarkisk och elitistisk kyrkouppfattning som har mycket lite med reformationens och Luthers syn på kyrkan.
Alla kristna kallas i Nya testamentet för präster. Den tydliga uppdelningen i präster och lekfolk finns inte. Däremot har den blivit en historisk realitet. De flesta bibliska bilderna av kyrkan talar om samspel och att man har olika funktioner inom församlingen – kyrkan som vinträdet och grenarna exempelvis.
De lutherska bekännelseskrifterna betonar att församlingen har ”läroansvar”. Prästen har ansvar att predika och utskifta sakramenten. Men läran, dvs tolkningen av vad evangeliet betyder, är hela församlingens uppgift. Det är en ickehierarkisk kyrkosyn.
Tyvärr har denna urkristna kyrkomodell fått ge vika för en mer auktoritär ordning. Prästerna har nu hand om teologin och trostolkningen medan lekfolket får sköta administrationen och ekonomin. Så har en ohelig allians uppstått mellan prästkyrkoanhängare och folkkyrkoanhängare. Och teologins kris har fördjupats.
Folkkyrkoanhängarna bör flytta fram positionerna och hävda lekfolkets rätt att vara med och ”göra teologi”. Demokrati är inget hot mot evangeliet utan tvärtom ett uttryck för en kristen människosyn.
Självklart ska kristna socialdemokrater, kristna liberaler, kristna moderater osv engagera sig i kyrkopolitiken. Men de politiska partierna måste självkritiskt fråga sig hur de förvaltar sitt kyrkopolitiska ansvar. Det finns tyvärr exempel på kyrkorådsledamöter som har noll intresse av kyrkan utan tar uppdraget i brist på annan politisk karriär. När kyrkopolitiken dessutom bara handlar om kyrkans yttre, dvs organisation och ekonomi, är det inte konstigt att så få utnyttjar sin rösträtt.
Men i år är det extra viktigt att vi som är medlemmar (84 procent av svenska folket) röstar: dels för att värna den fria kyrkan mot elitismen och dels för att se till att det högerextrema Sverigedemokraterna inte väljs in.
Så gagnar vi demokratin och evangeliet.