Botten gick ur svensk politik

Just nu snurrar ett klipp från en riksdagsdebatt mellan Magnus 
Manhammar (S), Magnus Persson och Sven-Olof Sällström ( båda från SD) på nätet. I klippet debatterar Manhammar på ett uppfriskande sakligt och intelligent sätt.

Nyårsafton är en märklig dag. En tid för tillbakablick, vemod och storslagna planer inför framtiden.

Och i Sverige 2014, en tid för fortsatt frenetiskt käbbel om extravalet.

Jag följer debatten om decemberöverenskommelsen på avstånd och efterspelet är fascinerande.

Högerns aktivister och expampar är urarga. De hade tydligen hellre sett att Alliansen regerat med stöd av SD, alternativt att Socialdemokraterna bildat samlingsregering med Moderaterna.

Saknas något

Framför allt handlar diskussionen om bilden. Vem vann, vem förlorade? Vem gynnas av vad? Vilken partiledare ser stark ut? Vem är förnedrad och vem har begått högförräderi?

Allt detta är spännande frågor att prata om.

Men det saknas något här.

Att tänka tillbaka på det politiska året 2014 är schizofrent. Först valrörelserna. Där fokus i huvudsak hölls på väljarnas viktigaste frågor: skolan, välfärden, jobben.

Sedan valresultatet. Och det som hände sedan, när botten gick ur.

Kallas för Stockholmssyndromet

Inom psykologin kallas det för Stockholmssyndromet och beskriver den mekanism som kan inträda när gisslan efter en tid köper den skruvade världsbilden hos sin fångvaktare.

Termen myntades under Norrmalmstorgsdramat, men det mest kända exemplet är den stormrika arvtagerskan Patricia Hearst som på 1970-talet kidnappades av amerikanska vänsterterrorister. Efter ett tag började hon helt frivilligt delta i deras bankrån.

Jag tänkte på det i höstas när det gick väldigt snabbt. Ekon av Sverigedemokraternas apokalyptiska nationalism började sippra in i texter och nya sammanhang. En slags frenesi upparbetades. Ledande opinionsbildare och ledarsidor som för ett år sedan stått upp för liberala principer i migrationspolitiken svängde 180 grader.

Det var som om många plötsligt började tro på SD:s bisarra bild av Sverige – ett av världens rikaste länder – som stående på randen till kaos och ruin.

Debatten försköts, gränser flyttades. Och så själva kulmen: Sverigedemokraternas propagandanummer i riksdagen, där de lovade politiskt kaos under hela mandatperioden om inte övriga partier gjorde exakt som de sa.

Att inte Alliansen förstod allvaret i den situationen kommer jag aldrig att begripa.

Öppnar för hårdare konflikter

Men nu är nu, och det finns två saker med decemberöverenskommelsen som gör mig glad, förutom att bekräfta den enda rimliga tolkningen av valresultatet.

Det ena är, som Petter Larsson skrev i Helsingborgs Dagblad i veckan, att den öppnar för en hårdare konfliktlinje mellan tydliga politiska alternativ.

Mer konflikt om viktiga politikområden är bra för Sverige. Det skapar verkliga alternativ i de frågor som väljarna tycker är viktigast: jobben, välfärden, skolan, ekonomin.

Innehållet har glömts bort

Det andra är något som verkar i stort sett bortglömt i de senaste veckornas diskussion.

Nämligen innehållet i politiken.

Det värsta med att de borgerliga röstade igenom sin budget med hjälp av SD var aldrig Annie Lööfs hånflin.

Det var vad Sverige gick miste om, trots att de röstat för det.

Höjd a-kassa. Lite mer pengar till äldreomsorgen. Bättre järnvägsunderhåll och slopad stupstock i sjukförsäkringen. Pengar till kvinnojourer, underhållsstöd till ensamstående mammor och en stor förskolesatsning.

Förslag med potential att förändra livet – det riktiga livet - för ett stort antal människor. Och som sammantaget faktiskt ställt om riktningen i samhällsutvecklingen.

Nu blir sådan politik möjlig från nästa år.

Framtiden ser ljus ut

Och SD då?

På nätet snurrar just nu ett klipp från en debatt mellan den unge socialdemokratiske riksdagsledamoten Magnus Manhammar och de två SD-ledamöterna Magnus Persson och Sven-Olof Sällström. Det handlar om arbetsmarknadspolitik.

Att se den debatten är som att andas frisk luft eller att vakna till fågelsång efter en febernatt. Manhammar är glasklar både när det gäller den egna politiken, sin kunskap om SD och sitt avståndstagande mot deras värderingar.

Debatten är saklig, ideologisk, intelligent och kompromisslös. Den påminner om något som varit märkvärdigt frånvarande i den politiska debatten denna höst.

Nämligen det enkla faktum att framgångsrik politik inte kan utgå ifrån någon annans problembild, utan måste handla om vad man själv vill åstadkomma.

Jag vet inte hur ni känner, men själv tror jag att 2015 kan bli ett ganska bra år.

Följ ämnen i artikeln