S har glömt bort sin folkrörelsesjäl

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

När nyvalde ordförande för de kristna socialdemokraterna – broderskapsrörelsen – Peter Weiderud avslutade kongressen i Nyköping betonade han framför allt tre saker: internationalismen, värdegrunden och folkrörelsedemokratin.

”Socialdemokratiska ledare hyllas ofta för att vara bra på siffror och sammanträden. Det är viktigt. Men det avgörande är våra värderingar, vår vision om vad vi vill göra med samhället. Det är musiken som får människor att dansa, inte instrumenten”, sade Weiderud.

Angelägna ord till en socialdemokrati som ibland tycks ha stelnat i sitt förvaltande.

Intressant nog pratar allt fler av den nya generationens socialdemokratiska företrädare om vikten av folkrörelsedemokrati. När jag besökte Wigforssföreningen i Söndrum förra veckan sade unge s-riksdagsmannen Luciano Astudillo att i valet mellan ”folkrörelsevänster och statssocialism” står han i dag närmare folkrörelsevänstern. Astudillo berättade engagerat om sin kamp för fotbollsklubben MABI i Rosengård.

Inom arbetarrörelsen har alltid två olika demokratisyner levt sida vid sida – dels en mer instrumentell syn på demokratin och dels en som ser demokratin som livshållning. Den instrumentella demokratisynen betonar själva beslutsprocessen, majoritetsstyret, den allmänna och lika rösträtten och så vidare. Dess fokus är nyttan och det handlar om att fördela välfärden.

I den mer frihetliga folkrörelsetraditionen har demokrati setts som något mer än bara en beslutsprocess. Här betonas makt- och delaktighetsaspekten. Allas möjlighet till deltagande i samhällsbygget är grundläggande. Människan är inte bara valboskap och kund utan medborgare med rättigheter och skyldigheter.

I denna folkrörelsetradition spelar

värdesamtalet stor roll. Demokrati är ett samtal, brukar förre kulturministern och folkrörelsesocialisten Bengt Göransson säga.

Båda dessa perspektiv behövs, men socialdemokratin har under en längre tid alltmer glömt bort sin folkrörelsesjäl och kommit att bli väldigt instrumentell i sin demokratiska hållning.

Kanske är striderna inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet ett utslag av detta? När poster och positioner blir viktigare än det politiska samtalet med respekt för olika åsikter har folkrörelsedemokratin gått förlorad.

När medlemskapet mest har handlat om pengar och antalet röster blir partikamraten bara en pinne i karriärstegen.

I dag börjar de unga socialdemokraterna sin kongress i Linköping. Det har varit en trist och turbulent tid i ungdomsförbundet med skandaler och oförsonliga personstrider.

Det är dags att börja om från noll, att börja se varandra som medmänniskor i en rörelse med värderingar och visioner, inte bara kampanjer och mediala utspel.

I folkrörelsedemokratin möts vi som jämlikar, där råder dialogens kultur, inte ordergivningens. Där övar vi oss i ömsesidighet och empati – gunden för solidariteten. Demokrati handlar om åsiktsbrytning, inte konsensus.

”Som utpräglad idérörelse inom socialdemokratin har vi ett ansvar att visa att folkrörelsedemokratin behövs mer än någonsin”, sade Peter Weiderud i sitt tal till broderskaparna.

Förhoppningsvis antar SSU samma utmaning. Socialdemokratin måste åter bli en social rörelse som organiserar utanförskapet och vänder missnöjet till tron att världen går att förändra.

Helle Klein