De tre Mariorna vann efter mer än 30 år
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-13
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
1972, mitt under den portugisiska fascismen, publicerades ”De tre Mariornas bok”, en huvudsakligen skönlitterär bok, men också ett angrepp på den heliga familjen, uppburen av kyrkan, den auktoritära staten och århundraden av patriarkal ordning. Rättegång följde.
Tre år senare satt jag hemma hos Maria Teresa Horta, poet och en av de tre Mariorna. Hon berättade om illegala aborter som kostade tusentals livet. Abortverktyg kunde, sa hon, vara sådant som spetsiga trädgrenar, andfjädrar, nålar. Särskilt kvinnorna på landsbygden blev offer.
Tunga gardiner höll den heta sommaren borta från lägenheten. Det var 1975?–?kvinnoåret och året efter nejlikerevolutionen. Movimiento da Libertacao Mulheres (Kvinnornas frihetsrörelse) hade demonstrerat och mötts av manligt raseri. Maria Teresa Horta berättade om män som slagit demonstranterna, kollektivt onanerat framför kvinnorna: ”Landet frigjorde sig från fascistisk diktatur men mannens diktatur över kvinnorna fortsätter”, sa Teresa Horta.
Rätten till abort, till den egna kroppen och till frivillig graviditet är ett av den feministiska rörelsens centrala krav. Naturligt nog i ett land där så många dör och 11?000 årligen vårdas för skador från illegala aborter, en skandalöst lönsam affär.
1998 rasade folkomröstningen om abort samman. Premiärminister Antonió Guterres, socialist men också medlem av katolska Opus Dei, lät sitt konservativt religiösa samvete stå i vägen för kvinnornas rättigheter.
Kyrkan, en av de ”faktiska makterna” i Portugal, fick inte hjälp av socialisterna den här gången utan fick nöja sig med Guds ord. Kardinalen i Lissabon, José Policarpo, predikade och sa: ”Allt liv är en gåva från Gud. Inget mänskligt beslut som sätter sig upp mot detta är lagligt eller anständigt.” I hamnstaden Setubal lät församlingarna dela ut brev med texten: ”Mamma, hur kunde du döda mig. Du gjorde det för att kunna lägga dina pengar på en bil i stället för på mig”.
Kanske skrämde sådant i väg katolska väljare. Färre än hälften deltog i söndagens folkomröstning om abort. En klar majoritet sa ändå ja.
Ja-sidan var mer välorganiserad nu än 1998. ”Medborgarrörelsen för ett ansvarsfullt ja” byggde gatuteater, kampanjrörelser av psykiater, fackföreningsaktiva, kvinnoorganisationer men också från kyrkliga föreningar, exempelvis ”Katoliker för rätten av bestämma”.
Maria Teresa Horta sa till mig, den gången revolutionen var ny: ”En dag kommer den portugisiska kvinnan?–?denna ignorerade och okända –?att säga sitt ord. Kanske mycket snart.”
En optimistisk kalkyl. Efter trettiotvå år är en mycket försiktig aborträtt på väg att erövras. Kvinnor kommer inte längre att fängslas eller behöva utsättas för dödsfara.
Oändligt mycket finns att erövra i det land där bara drygt fyrtio procent av kvinnorna förvärvsarbetar, barnomsorgen är sorgligt försummad och varje sektor av samhället inpyrd av det patriarkala.