Sluta drömma om president Sanders
Vill vänstern slå Trump måste man hålla ihop
Lyssna på krönikan, Anders Lindberg läser:
Vi lever i ett ”populistiskt ögonblick”. En brytningstid där gamla nyliberala sanningar har fallit men utan att någon ny ordning etablerats. I detta skugglandskap har den belgiska vänsterfilosofen Chantal Mouffe försökt sätta ord på en möjlig progressiv väg framåt. I Till vänsterpopulismens försvar (TankeKraft förlag 2019) ser hon med fasa på hur högerpopulism tar vänsterns plats som systemkritiker och talesperson för vanligt folk.
Vänstern måste, så lyder hennes recept, kasta allt vad centerism och samarbete i mitten över ända och istället formulera en radikal vision.
Chantal Mouffe vill inte att progressiva rörelser ska spela efter dagens spelregler utan ta chansen i det vakuum som uppstått efter nyliberalismens fall att ändra hela spelplanen. De senaste åren har framförallt två politiska rörelser visat på möjligheterna och riskerna med strategin.
Den första var Jeremy Corbyns Labour. Han valdes till partiledare med det uttalade målet att vrida Labour åt vänster och därmed återupprätta en tydlig höger-vänsterkonflikt i brittisk politik kring välfärd och ekonomi. Då skulle framförallt arbetareklassen komma tillbaka till partiet, var tanken.
I valet 2017 lyckades Corbyn rita om Storbritanniens politiska karta och hade stora framgångar, särskilt bland yngre väljare.
Men strategin klarade inte mötet med högerpopulismens kulturkrig - i England i skepnad av Brexit - och slutade förra året med Labours sämsta valresultat sedan 1930-talet.
Det andra exemplet är Bernie Sanders nuvarande presidentvalskampanj. Även han har riktat udden mot etablissemanget i det egna partiet och lovat en "politisk revolution". Precis som Corbyn har han samlat många progressiva unga, särskilt med lite högre utbildning. Men arbetarklassen liksom afroamerikanska väljare har betraktat honom med skepsis.
I tisdags misslyckades Sanders att vinna primärvalen i bland andra delstaterna Michigan respektive Mississippi vilket visar på samma svaghet som hos Corbyn.
Båda kandidaterna attraherar en radikal och mycket engagerad kärna men har haft svårt att nå utanför den egna gruppen.
Segraren i de demokratiska primärvalen hittills är förre vicepresidenten Joe Biden, en erfaren och stabil kandidat i partiets mittfora. Kanske rätt tänkt i en tid av oro för covid-19 och politisk polarisering men han saknar mycket av den ideologiska udd som fått så många unga att engagera sig i demokraterna.
Chantal Mouffe har rätt i att vi lever i ett ”populistiskt ögonblick” och även om Bernie Sanders nu faller är detta något vänstern måste förhålla sig till.
Det bästa vore förmodligen om Joe Biden bjuder in vänsterdemokraten Elisabeth Warren som vicepresidentkandidat och försöker samla partiets båda falanger.
För en sak är nog helt säker – om demokraterna splittras så vinner Donald Trump höstens val.