Framtidstron börjar gro i krisdrabbade Munkfors

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

SAMTAL: Helle Klein möter Ulric Andersson

Nattsvarta rubriker har talat om kris och elände. Munkfors toppade statistiken över kommuner med lågt barnafödande. Befolknings-minskningen har legat på cirka tre procent om året.

År 2000 var läget så allvarligt att kommunpolitikerna tvingades uppsöka "kommunakuten". Ett avtal upprättades mellan staten och Munkfors som krävde en balanserad budget till 2002. Den utsatta kommunen tvingades spara över 17 miljoner kronor.

Det är hårt för ett samhälle på 4 000 invånare.

- Vi är tvungna att riva 140 lägenheter också, berättar kommunstyrelsens ordförande, Ulric Andersson (s).

När jag träffar honom en vacker höstdag då den värmländska solen får träden att gnistra i gula och röda färger vågar han sig på en försiktig optimism. Den ekonomiska prognosen för i år pekar på plus. Fler flyttar in till Munkfors. Däremot föds fortfarande för få barn.

- Man får inte bara se till det dystra och destruktiva. Risken är att man som politiker fastnar i det kamerala och inte tillåter sig vara visionär, säger Ulric Andersson och avslöjar en hemlighet.

På vägen till kommunhuset noterar jag en mängd stenpelare som placerats ut lite varstans i planteringar och på gräsmattor. De visar sig ingå i kommunalrådets hemlighet. Munkforsborna lär få möta spännande konstverk ute på stadens gator och torg framöver.

- Det är viktigt med kultur. Det räcker inte med en stor, dunkande industri för att folk ska må bra, säger han och ler.

Ulric Andersson tror på kultur och möten. Folkrörelser är inte alls omodernt. Munkfors är ett föreningstätt samhälle. Det betyder mycket för gemenskapen och samhällsandan.

- Alltfler söker mötet. Vi håller på att bli trötta på tv-såporna och vill träffas på riktigt.

Det är fördelen med den lilla kommunen. Avståndet mellan medborgare och beslutsfattare är inte så stort. Det går att prata direkt med kommunalrådet.

- Det är lite som ett arbetsutskott när man går på byn, förklarar Ulric.

När det var som dystrast i Munkfors, sa socialdemokratiska rikspolitiker att det går bra för Sverige. Ulric Andersson beskriver den frustration som han och hans kollegor i glesbygden kände. Faran med att tala i genomsnittstermer blir att få känner igen sig.

"Kommunsverige" är inte enhetligt. Visst kan hela Sverige leva, men olika sorters politik behövs på olika platser. Bergslagen, Norrlands inland och Skåne har helt skilda förutsättningar, betonar Ulric. Han är också trött på att beslutsfattare och medier ständigt målar ut glesbygdskommunerna som "problem", som en "tärande sektor".

Han hoppas att den socialdemokratiska kongressen nästa vecka förmår se till hela landet. Framför allt måste regering och riksdag ge långsiktiga förutsättningar för kommunerna. Det har varit så ryckigt de senaste åren. Kommunerna tvingas till nya åtaganden utan att nya resurser tillförs.

Ulric Andersson efterlyser också mer av ömsesidig förståelse mellan glesbygdsfolket och storstadsfolket.

- Det finns ett farligt "vi" och "de"-perspektiv i debatten.

Järnhanteringen har pågått sedan 1600-talet. Än i dag tillverkas stål i Munkfors. Men näringslivet har kompletterats med bland annat Munkforssågar och IT-företaget EDC.

Nu byggs en ny busstation, ett modernt resecentrum för bussar och taxi.

Ur krisen har en ny framtidstro börjat gro.

Tidigare artiklar i serien: Johan Lindahl möter Tove Skagerwall (25/10), Ingvar Persson möter Therese Rajaniemi (27/10).

Helle Klein