Maud Olofsson ser ingen kris – är stolt och nöjd
I måndags förklarade näringsminister Maud Olofsson faran över för den svenska bilindustrin. ”Krisinsatsernas tid är förbi”, sa Olofsson. Den glada nyheten meddelades via Dagens Industri.
Lite djärvt kan det tyckas. I synnerhet som Europas regeringar i samma stund försökte hindra haveriet i den grekiska ekonomin från att sprida en ny chockvåg genom finansmarknaden. Men Olofsson visade inga tecken på oro. Tvärtom kände hon sig nöjd med effekten av regeringens krispaket för fordonsindustrin, ”bara ett tjugotal konkurser”.
På grund av regeringens regler har bara fyra av de tjugoåtta miljarder som avsattes för att stödja fordonsindustrin genom krisen kunnat användas. Olofsson är glad för det också.
Det är lite svårt att förstå hur en politiker kan vara stolt över ett program som visat sig oanvändbart. Å andra sidan är det Maud Olofsson vi talar om.
I industrin är entusiasmen över regeringspolitiken mindre. Tidningen Dagens Arbete har pejlat stämningen. En chef, vars företag höll på att gå omkull, berättar hur arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin uppmanade honom att bygga ”barnvagnar i stället”.
”Det är då jag blir bekymrad”, säger han till tidningen.
Jag kan inte låta bli att fundera på hur nära det var att historien skulle ha slutat ändå värre. Saab – som nu anställer – räddades i absolut sista stund. En konkurs hade kunnat utvecklas till en industriell tsunami. Jag gissar att näringsministern anser att det är hon som förhindrade det också.
I tisdags kände Hotell- och restaurangfacket sig tvingade att varsla om strejk för kraven om tryggare anställningar och en låglönesatsning.
”Det absolut bästa hade varit om vi hade kunnat träffa ett avtal utan att lägga ett varsel”, sa Hotell och restaurangs Ella Niia i tisdags.
Ändå tycks arbetsgivarna vara mest missnöjda. I förra veckan meddelade Teknikföretagen förvånade arbetsgivarkollegor och fack att organisationen säger upp industriavtalet som sedan 1997 varit basen för lönebildningen.
Vad som kommer i stället vet ingen, inte ens stordirektörerna. Jag antar att sådant räknas som handlingskraft när det blir dags för höstens fasanjakt.
För oss andra är det svårare att hänga med. Teknikföretagen tyckte inte att industrin kunde vara ”normbildande på egna villkor”. Det låter som för mycket samordning. Svenskt Näringsliv menar för sin del att facket tagit för lite gemensamt ansvar. LO lever inte upp till ”avtalets intentioner”. Det låter som för lite samordning.
Kanske är det här som oftast. Vill man få respekt måste man också respektera andra, och det är nog det som är stordirektörernas problem. Resultatet kan dessvärre bli att industrins möjligheter att fungera som riktmärke på arbetsmarknaden urholkas, och det tror jag skulle vara skadligt för Sverige.
Men sådant kan kanske avfärdas som nostalgi?
Nära seger i onsdags och sju poäng på tre matcher. Gräs på Stora Valla. Degerfors är tillbaka.