Quick-fallens offer förtjänar en ursäkt
Justitieminister Morgan Johansson borde se filmen om Thomas Quick
Man glömmer så fort. Därför rinner tårarna när eftertexterna rullar i Mikael Håfström bioaktuella spelfilm "Quick" om journalisten Hannes Råstams arbete med det som har kallats Sveriges genom tiderna största rättsskandal. Sätermannen, massmördaren, kannibalen, pedofilen, Thomas Quick. Sture Bergwall, som han egentligen heter, hade många namn. Han erkände 39 mord och dömdes för åtta.
Hade inte Hannes Råstam fått dubier om fallet är det mycket möjligt att Bergwall fortfarande suttit på Rättspsykiatriska kliniken i Säter där han spenderade 23 år.
2008 tog han tillbaka alla erkännanden och friades från samtliga mord 2013.
"Quick" är tillsammans med "438 dagar" två av höstens mest uppmärksammade biofilmer. Båda är baserade på verkliga historier och har journalister i huvudrollerna.
Den Jesper Ganslandt-regisserade "438 dagar" har fått kritik från Martin Schibbye, författaren bakom boken med samma namn och även en av de två journalister som historien handlar om. Han anser att spelfilmen förenklar och stör sig på "tusen och en detaljer" som inte överensstämmer med hans och fotografen Johan Perssons erfarenheter från det traumatiska gripandet i Ogaden och fängelsetiden i Etiopien.
Det är förståeligt att filmen river upp sår och minnen hos Schibbye och Persson, men det är just en spelfilm – ingen dokumentär. Detsamma gäller för filmen om Thomas Quick. Den är självklart också förenklad, men själva grunden är korrekt. Utredningarna, rättegångarna och de fällande domarna var inget annat än ett justitiemord.
På ett gastkramande sätt får nu en ny generation förklarat för sig hur den svenska rättsstaten kunde iscensätta den fars som gjorde att en man med missbruksproblem och olika psykiska besvär kunde utmålas som Sveriges värsta massmördare.
Filmen påminner en om hur bisarr utredningen var. Quick drogades med tung narkotikaklassad medicin, uppmuntrades att svara "rätt" med hjälp av ledande frågor och fick oövervakade permissioner som gav honom möjlighet att läsa på gamla mord som han senare kunde erkänna.
Den åttonde och sista domen mot honom gällde mordet på Johan Asplund, 7, år 2001. Föräldrarna var aldrig övertygade om att Quick var den skyldige.
I förra veckan medverkade Johans pappa Björn Asplund i TV4:s "Efter fem". Han beskriver det som att hans familj blivit förnedrad av den svenska rättsstaten. Pappan radar upp hur inblandade domare, åklagare, utredare och läkare har begått brott mot svensk lagstiftning – utan att det fått några konsekvenser.
Anhöriga till brottsoffren har blivit trefaldigt plågade. Av tragedierna, av att de egentliga gärningsmännen aldrig har blivit gripna och av att ha blivit indragna i den cirkus som Quick-skandalen är. Ändå har de varken fått någon ersättning eller offentlig ursäkt från staten.
Justitieminister Morgan Johansson borde se filmen och korrigera det misstaget.