Kärleken förloras i bikiniekonomin
Liv Strömquist analyserar Leonardo DiCaprios kärleksliv
Varje serieroman av Liv Strömquist är en fest. Hon lyckas ständigt vara nytänkande, rolig, samhällskritisk och folkbildande på en och samma gång.
Jag slängde mig över hennes nya bok, "Den rödaste rosen slår ut" som kommer ut nu på fredag, efter att ha hört att den skulle utgå från Leonardo DiCaprio. Han är inte bara en av mina favoritskådespelare utan jag har länge varit lite extra fascinerad av honom, det kanske kallas att vara ett fan. Jag har liksom inte fått ihop hans ofta kloka samhällskommentarer och stora klimatengagemang med det som utifrån ser ut som ett ytligt, konsumistiskt kärleksliv.
DiCaprio betar av 20-åriga modeller
De senaste två decennierna verkar han ha avverkat en ny baddräktsmodell var tredje år ungefär. Han börjar ofta dejta dem när de är i tidigare 20-årsåldern och det tar alltid slut innan tjejerna hinner fylla 27. Nu är han en barnlös 44-åring som är ihop med ännu en 22-åring.
Det går att avfärda Leonardo DiCaprios privata kärleksliv som fånigt kändisskvaller, men utmärkande för Liv Strömquist är att hon plockar upp populärkulturella fenomen och går grundligt till botten med dem för att se vad de kan säga om vårt samhälle.
På sätt och vis är vi alla Leo.
Med hjälp av olika filosofer, sociologer och litteraturhistorien gör hon en spränglärd analys om att "Once upon a time in Hollywood"-stjärnans relationsbeteende är en konsekvens av vårt senkapitalistiska system, där vi blivit narcissister som har allt svårare att bli kära. Jakten på kärlek i dag består snarare av att man vill att andra ska bekräfta och gilla en själv.
I Leonardo DiCaprios fall blir alla baddräktsmodeller, menar Strömquist, reducerade till utbytbara speglar för hans ego, något att konsumera, inte att älska. På sätt och vis är vi alla Leo.
För den här synen på kärlek är även tydlig i bland annat nätdejtandet och i dejtingprogram på tv, menar Strömquist. Vi gör kravlistor och jämför människor med varandra och blir sällan riktigt nöjda. Den intuitiva kärleken där man "faller" för någon har ersatts av ett mer rationellt sätt att välja sin partner.
Kvinnorna tvingas bli drivande
Resonemanget har en sorglig slutsats. De största förlorarna i det senkapitalistiska – och mer jämställda – samhället är kvinnorna. Männens sista bastion att manifestera sin status och självständighet är sexualiteten. När allt fler män beter sig som DiCaprio tvingas kvinnor, som oundvikligen måste förhålla sig till den biologiska klockan, att ta ansvar för barnafödandet. Det vill säga bli de som ideligen pushar relationen framåt; att bli seriös, flytta ihop och skaffa barn.
Genomgående har boken tidsenliga brasklappar: självklart vill inte alla vara monogama, ha en familj, skaffa barn och så vidare. Men efter att ha läst klart boken om hur synen på kärlek och relationer har förändrats ser man på sin omgivning med lite klarare blick. Det är det som är Liv Strömquists superkraft.