Männen beroende av kvinnors arbete
Kvinnligt företagande, säger de gravallvarliga männen och pekar på skurhinken. Vi måste värna kvinnojobben.
I debatten om välfärd har många män börjat tala om den kvinnliga karriären. Den kan börja med en skurtrasa eller kanske i omsorgen om barn och gamla. Sådant som kvinnor alltid ägnat sig åt både på jobbet och i det oavlönade hemmet.
De osynliga jobben blir synliga när moderaten Per Schlingmann behöver argument mot Socialdemokraterna. Om sossarna vinner valet kan alla kvinnor som rut-städar förlora jobben, typ.
Som om det skulle sluta städas bara för att Stefan Löfven blir statsminister. Jag tror inte det.
Jobben kommer att finnas kvar. Det är aktieutdelningarna i välfärden som oroar Per Schlingmann. Och visst finns det många kvinnor med mindre välfärdsföretag som absolut ska värnas, men vilka är det som kammar hem de verkliga stålarna?
Dagens Nyheters utmärkta Stockholmsbilaga har gjort en genomgång av de storföretag som dominerar huvudstadens välfärdsmarknad. I de åtta stora välfärdsbolagen styr 40 män och 12 kvinnor. Det är de manliga karriärerna Per Schlingmann värnar om.
Vårdbolaget Attendos koncernchef heter Henrik Borelius och har tjänat hundratals miljoner på sina vårdaffärer. Han sitter för övrigt också i regeringens välfärdsråd och är en man som verkligen vunnit på kvinnojobben.
Sekreterarjobbet är ett annat osynligt kvinnojobb som säkert snart kommer att kapitaliseras. I takt med privatiseringen ökar kraven på dokumentation. Vi måste ju ha uppgifter så att vi kan jämföra skolor och vårdbolag med varandra. Och vilka är det som förser kommuner och landsting med det statistiska underlaget?
I dag lägger en lärare mer tid på pappersarbete än på undervisning. I veckan har Jan Björklund lovat att minska på pappershögarna, frågan är bara vem som då ska sköta statistiken? Min gissning är att den gamla osynliga sekreteraren går mot en ljus vår.
Kanske kommer Henrik Borelius att investera i AB Dokumentationstjänst? Det är där de stora pengarna ligger just nu, i jobb som alltid utförts av kvinnor.
Låt mig avsluta med en sedelärande historia från Göran Perssons svångremsår. Han skonade inte ens UD och när besparingskravet nådde Arvfurstens palats skalv det verkligen i kristallen. Diplomaterna hade ju uppfattat sina anställningar som livslånga.
Nu förblev diplomatin så klart intakt. I stället var det de kvinnliga assistenterna som fick sluta. Kopiera och skriva brev kunde väl diplomaterna i värsta fall göra själva. Det var ju enkla sysslor.
Det slutade med att halva diplomatkåren var upptagen med att göra uppgifter den inte klarade av. Assistenterna återanställdes.
Det är när kvinnorna försvinner som männens karriärer går åt helsike.