"Finska skolan piskar inte fram resultat"
HELSINGFORS. Carl-Erik Rusk är chefredaktör för Läraren, tidningen för Finlands svenska lärare. Han berättar skrattande om när Sveriges utbildningsminister Jan Björklund var på besök:
”Han försvarade ihärdigt den finska skolan. Jag försvarade ihärdigt den svenska.”
Rusk skriver om hur viktiga välkända köksor och städare är för eleverna:
”Vi kan tala om en paradoxal utveckling. För samtidigt som utbildningsmyndigheterna, inte minst efter Jokela-tragedin, talar om betydelsen av trivsel och trygghet i skolorna pågår en smygande nedmontering av funktioner, som utgör en viktig del av skolsamfundet.”
Den finska skolan får ofta beröm. Elevernas kunskaper i naturvetenskap, matematik och läsning är i världsklass, visar de prestigefyllda Pisa-undersökningarna. Variationerna mellan skolor och olika delar av landet är liten.
”Det finländska systemet är inte bara jämlikt, det är också mycket kostnadseffektivt”, skriver undervisningsministeriet.
En skillnad mot Sverige är uppenbar. Finland har varit snålare med att ta emot flyktingar. Skolorna har alltså färre elever med andra modersmål än svenska och finska. Och färre skolbarn som behöver hjälp att handskas med traumatiska minnen av krig och förtryck.
Självklart är det då lättare för skolan att nå bättre kunskapsresultat.
Hela sanningen bakom de goda resultaten ligger inte där. Jag äter karelska piroger med Dan Johansson, ordförande i Finlands svenska lärarförbund. Jag frågar honom vad som föder de finska framgångarna.
Han räknar upp många komponenter. Lärarna har stor pedagogisk frihet och är högt respekterade i samhället. Betygsättningen fungerar bra. Små barn bedöms med ett kryss-system. Sifferbetyg sätts oftast från klass 3 eller 4. Väldigt många elever får stödundervisning. Oftast integrerat i vanliga klasser, men ibland i specialklasser.
Dan Johansson vill ta framgångarna i Pisa-undersökningarna med en nypa salt.
”Det lätt mätbara blir viktigt för det viktiga är inte lätt mätbart”, säger han.
Lärare kan egentligen inte se resultatet av sitt arbete förrän 15–20 år efteråt, då de möter sina elever på gatan och får veta hur det gick sen, menar han. Det gäller att se och bekräfta eleverna varje dag.
Då räcker det inte med goda lärare. Skolan måste vara fylld av personal som känner eleverna. Jutta Urpilainen, lärare och riksdagsledamot för socialdemokraterna, gillar inte att kommunerna satsar så olika resurser på stödpersonal som skolsköterskor och kuratorer. De behövs för att eleverna ska må bra.
Ett problem i den finska skolan är den höga andelen ”drop-outs”. Många elever går inte vidare till gymnasium eller yrkesutbildning.
”Om den finska skolan har lyckats bättre med kunskapsbiten, har den svenska skolan lyckats bättre med den sociala biten”, säger Dan Johansson. En elevtrivselundersökning visade att bara pojkarna i S:t Petersburg trivs sämre i skolan än finska elever.
Förhållandet mellan lärare och elever är inte alltid det bästa, konstaterar Dan Johansson. I finska skolor tilltalar eleverna fortfarande läraren med ”Ope”, en förkortning för lärare på finska. I finlandssvenska skolor däremot, tilltalas lärarna med förnamn.
Så illa kan det inte vara med elevtrivseln ändå, resonerar Dan Johansson. Då skulle inte resultaten vara så goda: ”Den finska skolan piskar inte till resultat.”