Lasermannen var inte ensam
Jag ägnade helgen åt att läsa ”Lasermannen – en berättelse om Sverige” av Gellert Tamas (nyligen utkommen i pocket). När jag väl hade börjat kunde inte ens den efterlängtade högsommarvärmen få mig att sluta.
Gellert Tamas återger, med hjälp av ett omfattande källmaterial, lasermannen John Ausonius tio attentat. Kring årsskiftet 1991/1992 sköt han elva män, en av dem till döds, eftersom de hade utländskt ursprung.
Skildringen av attentaten och den intensiva polisjakten är gastkramande som den värsta thriller. Berättelsen om Ausonius (Gellert Tamas är den enda journalist som fått intervjua honom) visar med obehaglig skärpa hur en pojke som utsätts för rasism växer upp till en psykiskt störd man som inget hellre vill än att bli accepterad som svensk – och därför skjuter invandrare. Samhällets misslyckande blir tydligt.
Men bokens stora behållning är beskrivningen av det samhällsklimat som lasermannen verkade i och hämtade näring ur. I början av 1990-talet var de rasistiska våldsdåden många i Sverige. Under 1992 skedde 52 attacker mot flyktingförläggningar. Nazister och rasister marscherade på Stockholms gator. De gjorde Hitlerhälsning och skrek ”JUDESVIN! BLATTESVIN! UT MED PACKET!” utan att polisen ingrep.
Politikernas och rättsväsendets handlingsförlamning inför hetsen mot invandrarna var uppseendeväckande. Lagarna var tama och de lagar som trots allt fanns användes inte. Samtidigt deltog medierna i hetsen. Invandringen beskrevs nästan uteslutande i negativa ordalag. Den mediala gränsen mellan ”vi” och ”dom” var knivskarp. Längst gick Expressen, med den katastrofala löpsedeln ”KÖR UT DOM!” Det nya riksdagspartiet, Bert Karlssons och Ian Wachtmeisters ny demokrati, red på de främlingsfientliga stämningarna. Ny demokrati var redan från början högerpopulistiskt, men gick med tiden allt längre i sin främlingsfientlighet. Efter valet 1991 hävdade Bert Karlsson att 90 procent av brotten mot svenska pensionärer begicks av zigenare. Statistiken fanns bara i hans fantasi. Vid ett tillfälle sa Bert Karlsson att han hoppades att Bengt Westerbergs dotter skulle bli ”smittad av en flykting” med hiv.
Om Sveriges 200 000 muslimer sa Ian Wachtmeister sommaren 1993: ”Folk i Sverige är rädda för de här människorna. Det är bara vi som vågar tala om den här saken. De andra politikerna är fega.”
Gellert Tamas sätter in lasermannen i sitt sammanhang. Ausonius utförde sina vansinnesdåd på egen hand. Likväl faller ansvaret tungt på de politiker, medier och domstolar som såg mellan fingrarna med – när de inte rentav uppmuntrade – hetsen mot invandrare. Lasermannen var det mest extrema uttrycket för ett främlingsfientligt samhällsklimat.
Har vi lärt av historien?
Det är tveksamt. 2002, samma år som folkpartiet gick till val på att ”ställa krav” på Sveriges invandrare, nominerades Bert Karlsson till ”årets hetero” av gaytidningen QX. Jag tänker på det och börjar må illa.