Feminismen har aldrig varit feg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Frågan knackar på allt oftare. Jag sitter på bussen. Jag dammsuger köket. Jag hämtar kaffe på jobbet. Men vad trodde ni att feminism var då?

Partifeminismen har tagit greppet om Sverige. Bara moderaterna och kristdemokraterna vägrar använda f-ordet.

Jag trodde på partiernas feministiska uppvaknande. Äntligen kan man börja ställa krav, tänkte jag. För vänsterpartiet och socialdemokraterna är genusanalysen djärv. Den svenska vänstern har länge vilat på en manlig norm, som gjort den könsblind. Männen vid makten har trott att deras positioner har berott på deras kompetens, inte på deras kön.

Tyvärr börjar jag få betänkligheter. Partifeminism verkar ofta vara samma sak som mesfeminism.

Gudrun Schyman hör till undantagen. I sitt tal på vänsterpartiets kongress sa hon att kön betyder maktrelationer: ”Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster som upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”

Schyman sa inte att könsförtrycket är lika grovt i Sverige som i Afghanistan. Hon sa att det växer ur samma sneda maktfördelning mellan könen. Men det offentliga Sverige gick i taket. Schyman kallas Mulla Gudrun. Vi som tycker som henne kallas talibanfeminister.

Hållningen är minst sagt antiintellektuell. Är det kanske kvinnor som förtrycks i Afghanistan och män som förtrycks i Sverige? Skulle det vara en slump att män som grupp har mer makt och högre lön? Att våldet mot kvinnor präglar varje samhälle?

Nej, borde de feministiska partierna säga. Men inte ens det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande rycker ut till Schymans försvar. I vänsterpartiet morras det om att kategoriseringar är främmande för partiets tradition.

Snacka om verklighetsförfalskning. Den politiska vänsterns paradgren har alltid varit förmågan att se de orättvisor som fungerar kollektivt, men som drabbar människor individuellt. Någon som minns klassanalysen?

Så jag står där över dammsugaren och inser att partiernas tal om feminism mest bara är tal. Den oberoende, uppkäftiga kvinnorörelsen är lika viktig som någonsin tidigare. Kanske ännu viktigare nu. I en tid när kollektiva lösningar förkastas, och individer beskrivs som oberoende av varandra, är feminismens idéer om strukturellt förtryck inte särskilt populära. De ifrågasätter ju tesen att varje människa är sin egen lyckas (eller olyckas) smed.

Vid årsskiftet fick 400 000 prostituerade kvinnor i Tyskland yrkesstatus. De gjordes då ensamt ansvariga för sin situation. Sambandet mellan könshandel och könsförtryck ignorerades, liksom det sociala sammanhang som tvingar vissa människor att sälja sina kroppar.

Kraven på legaliseringar blir vanligare också i Sverige. I debattartiklar och tyckarsoffor framställs ”sexarbete” som vilket jobb som helst. Ingen slås av tanken att prostituerade som lider och går under inte gärna fläker ut sig i offentligheten. Medierna går på myten om den lyckliga horan.

Torskarna kommer undan. De nämns bara i bisatser – och då som vilka konsumenter som helst. Vissa köper glass, andra köper sex. Svårare än så är det inte, andas prostitutionsdebatten.

Så börjar bilden av prostitutionen förskjutas. Den ses inte längre som en systematisk exploatering av människors kroppar, utan som ett fritt val för kvinnor att göra. Övertron på den fria individen är på väg att vinna ännu en seger.

Också debatten om våld mot kvinnor blundar för det strukturella könsförtrycket. När svenska män slår hävdas biologiska eller individuella förklaringar. Naturen har fyllt männen med testosteron som gör att de inte kan behärska sina knytnävar, sägs det. Eller så beskrivs kvinnomisshandlarna som enskilda galningar, förstörda av alkoholmissbruk.

När män med utländskt ursprung slår används etniciteten som förklaringsmodell. Hedersbegreppet förklaras inte med att manssamhället – som existerar överallt – har särskilt stort fäste i vissa befolkningsgrupper. Nej, föreställningen om heder sägs vara mer sammankopplad med ursprung och religion än med kön. Fadime Sahindal mördades enligt detta synsätt inte för att hon var kvinna, utan för att hon var kurd.

Så blir hedersbegreppet och dess konsekvenser ”de andras” ansvar. Tvinga invandrarna att ta körkort i ”svenska” värderingar så fixar det sig, säger de allra mest vulgära debattörerna. Perspektivet kunde inte bli mer könsblint. Tjejerna som pressas av hedersbegreppet behöver knappast läxas upp i ämnet jämställdhet.

I dag är det den internationella kvinnodagen. Sorry, alla mesfeminister. I dag protesterar kvinnorörelsen mot det strukturella könsförtryck som genomsyrar alla samhällen. Lättsammare än så blir det inte.

Åsa Petersen